Årets mest missvisande hajp är här. Asia Argentos filmatisering av J.T. Leroys självbiografiska noveller känns tyvärr som det beklagliga barnet av för mycket brass och de där "bra" idéerna man kommer fram till i dylika rus. En inverterad Alice bor inte här längre där Asia spelar huvudrollen som den odrägliga Sarah som kidnappar sin son Jeremiah från hans fosterföräldrar. Därefter ger de sig ut på drift i ett trashigt West Virginia till bredden fylld av sliskiga truckers, terroristwannabes och sadistiska cowboys. Alla vinner de Sarahs sympatier och Jeremiah finner att han lika gärna kunde spendera resan under en filt i baksätet.

Jag har verkligen inget emot filmer om sargade människor (man kan jämföra med Tarnation) och tro mig – historien om Jeremiahs uppväxt utlovar inget guld eller gröna skogar vid vägens slut. Tydligen har Leroy dessutom tyckt filmatiseringen helt underbar, vilket är tragiskt i sig. Argentos bearbetning besitter nämligen precisionen hos en ångvält. Hennes skådespelsregi verkar gå ut på att kalla in ett gäng indiekändisar (Pitt, Pardue, Muti, Fonda, Lunch och en hårdsminkad Winona) och låta dem go crazy, så gott de kan. Det hela blir till ett skämt på bekostnad av de unga pojkarna som får porträttera Jeremiah. De försöker åtminstone att agera.

Iscensättningen är brutalt smaklös, mer så än den snaskiga intrigen, och The heart är nog den film som bjuder på det största antalet fula kameravinklar. Märkligt med tanke på att fotografen heter Eric Alan Edwards, med filmer som På drift mot Idaho, Cop Land och The slaughter rule på meritlistan. Ännu märkligare är det också när det vid enstaka tillfällen dyker upp fotografiska guldkorn och lekfulla effekter som avslöjar att det verkligen finns idéer bakom det hela. När dialogen och framför allt Argentos framförande av den befinner sig annorledes och Sonic Youth för berättelsen vidare, ser man ett svagt ljus i slutet av tunneln. Men nej, det var bara någon som smet ut ur salongen. Dessa cyniska och futila betänkligheter kring denna unges missuppfostran, denna odyssé av övertydlighet är bland det mest plågsamma som visas i år.