Bland de filmer som på förhand såg mest intressanta ut bland utbudet på Stockholms filmfestival fanns The hawk is dying. Paul Giamatti i rollen som en ensamvarg som föder upp hökar gick naturligtvis inte att motstå i ljuset av filmer som American splendor, Sideways och Lady in the water. I dessa filmer excellerar Giamatti som halvkufiga men intressanta och lätt överviktiga förlorare. The hawk is dying har dock inte mycket gemensamt med ovan nämnda filmer förutom då Giamatti. Det är en film som främst behandlar skuldkänslor och en sorgprocess. Huvudperson är uppenbarligen inte psykiskt frisk och mycket i filmen lämnas öppet för åskådarnas tolkningar. Filmen väcker dessutom motsträviga känslor. Den är bitvis briljant men även amatörmässig och självupptagen emellanåt.

Paul Giamatti spelar George Gattling som bor med sin syster och dennes autistiska son för vilken George är ställföreträdande far. På sin fritid fångar och tämjer George hökar. Georges systerson dör dock till följd av en olyckshändelse för vilket George tar på sig all skuld. Förvirrad och nästan galen av sorg kanaliserar den redan innan labile George alla sina känslor till den hök som han för tillfället föder upp. Han tar med sig höken överallt och kommunicerar nästan enbart med den. George och höken blir sakta men säkert ett samtidigt som han tappar allt mer kontakt med verkligheten.

The hawk is dying är verkligen Giamattis film. Utan honom skulle nog inte filmen ha fungerat. Han ger ett av de finaste och mångbottnade porträtten av sorg och psykisk ohälsa jag någonsin sätt. Han får verkligen spela ut och saknar nästan helt kontrollerande regi. Ofta är det på gränsen att han spelar över men det kan inte ta ifrån att det här är en av de bästa karaktärsstudier som gjorts på länge. I övrigt är mycket i filmen oklart. Det gäller både Georges relation med den småknarkande studenten Betty (Michelle Williams) och hans närmaste familj. Giamattis scener med Williams är mycket fina men samtidigt skulle man vilja att hon fick lite mer kött på benen. Dessa oklarheter är både på gott och ont. Det kräver mycket av åskådaren som då själv får fylla i luckor och se mer i de antydningar som ges. Samtidigt kan det även upplevas som förvirrande och filmens luddiga struktur fungerar inte alltid. Trots sina svagheter är dock The hawk is dying en film som tillskillnad från många andra får en att verkligen tänka. Jag blev oerhört berörd av berättelsen om George och hans hök. Det här är en film som jag nog kommer bära med mig och tänka på länge.