Järn skyddar mot ondska. Det förklarar varför fängelser har järngaller: ondskan får inte släppas fri. Det är sådana djupsinnigheter fader Popescu (Elias Koteas) levererar i The haunting in Connecticut. Han liknar en avlägsen släkting till Max von Sydows klassiska exorcist, och bekämpar sammanbitet ondskan varhelst den dyker upp. Den här gången är det familjen Campbells hus som är hemsökt av onda andar, och fader Popescu funderar grundligt igenom vad som kan vara fel. Han låter den förtvivlade familjen ta del av sitt resonemang eller är det möjligen publiken hans ord riktar sig till? Det är svårt att veta, men hans ord är lika förtroendeingivande som bankmäns ekonomiska riskanalyser. Och lika förödande visar det sig. Man kan fråga sig om världen behöver ytterligare en skräckfilm om ett spökhus. Det är väl tveksamt, men i USA har filmen varit en stor succé.

The haunting in Connecticut handlar om familjen Campbell vars tonårsson Matt (Kyle Gallner) är svårt cancersjuk. Sjukdomen kräver specialbehandling, och de långa resorna är tunga. Därför skaffar familjen sig ett hus nära sjukhuset, trots att man har det tufft ekonomiskt. Det visar sig vara ett stort misstag. Huset har varit en begravningsbyrå och gamla kvarlämnade fotografier skvallrar om att det finns en hemsk historia innanför dess väggar. Fotografierna åker snabbt ner i soptunnan, men överallt knirrar och knarrar det och genom rummen vandrar något osaligt (Carl Bildt? Reds. anm.). Skrymslen och vrår förvandlas till ångestframkallande fällor när barnen leker det man gör bäst i den här typen av spökhus: kurragömma. Värst drabbas ändå Matt som får besök av personerna från de gamla fotografierna. Kampen mellan gott och ont förekommer flitigt i amerikansk film, och ofta utkämpas striden med kristna förtecken. Här har kampen förvandlats till teologisk marmelad som klibbar ordentligt. Den här klichéfyllda skräckfilmen sägs bygga på en verklig historia, och för att verkligen stryka under det inleds The haunting in Connecticut med att Virginia Madsen som spelar mamman riktar sig direkt till kameran och undrar varför goda människor drabbas av Ondskan. Den dokumentära ambitionen försvinner dock i samma sekund som själva berättelsen rullar igång. Här finns inget nytt för den som sett filmer om spökhus tidigare. Dessvärre är filmen varken spännande eller skrämmande och slutet är direkt löjligt.