Ju-on: The grudge är en remake på Ju-on, som gjordes direkt för video för tre år sen för nästan inga pengar alls av samma regissör, Takashi Shimizu (f. 1972). Innan dess hade han gjort en tredjedel av episodfilmen Gakkô no kaidan G för japansk TV 1998. En annan av de tre episoderna i denna TV-film gjordes förresten av Kiyoshi Kurosawa, som då redan fått internationellt erkännande i och med hans Cure från året innan.

Efter de relativa framgångarna med Ju-on och uppföljaren Ju-on 2, beslutades om en remake av dessa bägge, kallade Ju-on: The grudge respektive Ju-on: The grudge 2, antagligen för att Ju-on och Ju-on 2 redan var kända i bland annat USA som The grudge och The grudge 2. Så vad handlar de då om? Ja, jag har ju bara sett denna första remake, och historien är väldigt enkel: ett hus är besatt av de människor som en gång dött en våldsam död däri. I början av filmen antyds det att en man brutalt avrättar sin familj och katt, varpå han tar sitt eget liv. Sen förklaras vad som menas med Ju-on, nämligen den förbannelse som drabbar folk som dör en våldsam död. Den som råkar ut för en dylik, drabbas själv av en våldsam död, och så är karusellen igång.

Nog känns temat från Ring igen, att nånting väldigt vardagligt - ett videoband, ett hus - med enkla medel kan påverka våra liv och vår död . Uppblandat med lite japansk mytologi om häxor och spöken som jag inte är så bevandrad i, får vi så en spökhistoria om ett hus där den enes död blir..tja, den andres död. Volontären Rika som kommer för att hjälpa den ensamma gamla gumman med lite hushållsbestyr medan de vuxna barnen är bortresta blir vettskrämd och försvinner, för att senare dyka upp igen i en senare sekvens. För filmen är rätt smart gjord, där vi får följa de olika personernas förehavanden ur olika människors perspektiv, lite som i Pulp fiction om än inte så utstuderat. Och hela tiden den gemensamma nämnaren: en liten pojke, Toshio, som alla ser trots att han bevisligen dött för länge sen.

Men nä, jag kan bara inte bli rädd för en fyraårig pojke med blått (!) skinn som springer omkring och jagar sin katt. Inte heller kan jag bli rädd för det där spöket som ser ut som en svart bläckfläck med två stirrande ögon. Utan att avslöja för mycket är Ju-on: The grudge lite för mycket av en kopia på och blandning av den ursprungliga Ring och Huset som Gud glömde, en liten klassiker (som fått inte mindre än sju uppföljare) som många, inte bara Gud, faktiskt glömt bort. Men helt klart vet Shimizu hur man, likt Takashi Miike (Audition) eller Hideo Nakata, bygger upp en spänning med små medel, och jag hoppas att han får en lite större budget att röra sig med till sin nästa film (denna kostade blott fyra miljoner dollar). Förhoppningsvis kan han då också frigöra sig från oket det innebär att Ring varit en sådan fenomenal succé, så att han kan börja komma med egna, originella sätt att skrämmas på i ställer för att kopiera andras.