När den fenomenala The Ring släpptes för två år sedan och skrämde livet ur biopubliken runtom i världen - undertecknad inkluderad - fanns det vissa fanatiska Hollywoodmotståndare som envist försökte påstå att originalet, med sitt primitiva bildspråk, sina gravt överspelande skådespelare, sina enorma transportsträckor i manuset och sin frånvaro av läskiga scener (garderobscenen som för övrigt fanns med i identiskt skick i remaken var det enda som fick mig att blinka till) skulle vara överlägset nyfilmatiseringen som tog ett bra koncept och förbättrade samtliga nyss nämnda punkter. Anledningen till detta? Originalet var för Guds skull inte amerikanskt. Här har Columbia helgarderat sig. I denna remake av Ju-on: The Grudge har man behållit miljöerna, regissören och delar av skådespelarna från förlagan. Gjort en japansk film men finansierad med pengar från Hollywood (eller nåja, Columbia ägs av Sony...) och med större delen av dialogen på engelska. Ett säkert sätt att undvika ramaskri från fanatikerna, och samtidigt lyckas locka fram slantarna från biopubliken i västvärlden.

Precis som i de flesta asiatiska skräckfilmer är det här fråga om en förbannelse, och om ett spöke med långt, svart hår och uppspärrade ögon. I The Grudge spelar Sarah Michelle Gellar Karen, en utbytesstudent som praktiserar som hemhjälp. När hon får vikariera för sin kollega som är försvunnen sen sitt senaste arbetspass, kommer hon till ett hus där hon direkt känner att något är fel. Ett hus som kastar en förbannelse över dem som vistats där inne och garanterar dem en plågsam död. Med en uppbruten kronologi får vi stegvis reda på vad som hänt under dagarna innan Karen klev in i denna ondskans boning, med obligatoriska flashbacks till rötterna till det hela. Filmen utspelar sig på tre olika tidsplan, och där under verkar The Grudge på olika nivåer då vi följer flertalet öden. På detta sätt lyckas Takashi Shimizu rada upp ruskiga scener på löpande band - och de är genuint läskiga.

En scen lyckades inte bara framkalla rädsla, utan också ett vidrigt obehag med kalla kårar längs med ryggraden och hjärtklappning som följd hos undertecknad, och jag måste erkänna att jag faktiskt hade svårt att somna natten efter filmvisningen. Då är jag ändå härdad av skräckfilmstittande sedan barnsben, och kan bara komma på ett enda tillfälle de senaste fem åren då jag lidit av liknande men (och vilken film det var, kan ni nog lista ut). Det är dock inte bara regissörens förtjänst, utan främst ljudteknikernas. Jag kan inte komma på någon film alls som haft ett så effektivt ljudspår som man lyckats trolla fram här. Ståpälsen är akut. Totalt oundviklig. Jag kan i princip garantera att man får slaganfall om man skulle höra en katt jama efter att ha sett denna rulle. Men filmen lider av vissa akuta problem. Det är alldeles för tydligt att Shimizu bara behärskar konsten att skrämma, och inte hur man berättar en historia. The Grudge blir därför mer ett crescendo av olika variationer av en novellfilm. Utan något större engagemang i vare sig karaktärer eller logik och med hela "handlingen" kopierad från andra filmer i samma genre. Och när säcken ska knytas ihop i finalen, blir det bitvis riktigt töntigt - greppen funkar inte längre så fort man genomskådat att filmmakarna inte har mer än bara ett par grepp att komma med. På så vis är det här hopplöst svårt att recensera.

Är det en bra film? Egentligen inte. Däremot är detta något av det mest skrämmande som någonsin skådats. Omöjlig att älska, men den lämnar ett tungt avtryck i ens sinne.