Känslan som kommer över mig, är att manusförfattaren, regissören och fotografen någonstans har missuppfattat varann. I alla fall om jag ska gå efter filmens titel och infon i pressmaterialet: ”Den tystlåtne outsidern Robert knarkar bort sin fritid tillsammans med några småkriminella kompisar samtidigt som Irakkriget rullar på i bakgrunden. Inombords växer dock ett monster av sexuell aggression som bara väntar på att komma ut.” Men denna film, med klar dokumentärfilmskänsla, handlar inte om Roberts tilltagande aggressivitet med sexuella förtecken. Den handlar om hans kompisar - om deras uttråkade liv med droger och kriminalitet. Det är mycket verklighetstroget.

Robert spelar cello, han har bra betyg och en mamma som bryr sig, i ett hem som vittnar om att de har hyfsat gott ställt. Han hänger med kompisarna, som retar honom för musiken, sniffar lite gas, blir påtänd, men någon aggressivitet i utveckling är inte tydlig. I en scen knuffar han till en kamrat under en filminspelning de gör i skolan, det är enda tecknet jag ser. Robert ger mig alltså inte alls intrycket av att vara en tickande bomb, därtill får kompisarna alldeles för stort utrymme. Fokus, tänker jag, på fel saker. Om man gjort filmen, som jag av texten ovan att döma trodde, hade det kunnat bli hur otäckt och krypande spännande som helst. Men där finns inte den karaktärsutveckling hos Robert, som jag tycker är helt nödvändig i en sån här film. Om en kille som får allt sjukare tankar och till slut omsätter dem i handling. Våldet bör eskalera, smyga sig på, i värre och olika former, för att till slut explodera. Och nog exploderar det alltid… man har bara glömt förarbetet.

”Slutscenen är brutal” står det också i pressmaterialet, med tillägget ”årets chockfilm”. Brutal och vidrigt motbjudande, det är sant. Men scenen kommer från nästan ingenstans och därför funderar jag på om regissören faktiskt bara ville just – chockera. Det går att tolka The great ecstasy of Robert Carmichael på ett annat sätt också. Allting är meningslöst i de här killarnas liv. Följaktligen även våldet. De ser några som har både prylar och mening i sitt liv och det kan de inte tåla. Problemet är bara att Robert (och även kompisen) förvandlas för fort utan synbar anledning. Men det kanske är ett utslag av den allmänna sysslolösheten? Svårt att svälja det. Vore det inte för slutscenen skulle jag ha gissat att det här var en halvt om halvt fejkad dokumentär där förvirring och olika uppfattningar rått om hur man bäst ska få fram det man vill berätta.

Skribent Kalle Josephson tyckte The great ecstacy of Robert Carmichael var värd en trea;

Eftersom det här är min första festivalfilm är det lite extra pirrigt, och eftersom det inte är så många i publiken blir det en speciell känsla när förfilmen går igång. Förfilmen är lugn och fin, den heter Dust och är väldigt blek och vacker. Jag har precis kommit i stämning när den tar slut och huvudfilmen börjar. Robert Carmichael är en kille som verkar lite mobbad, han spelar cello och bor med sin mamma som är väldigt engagerad i Roberts musik. Själv är han inte så engagerad i något, inte ens i de få vänner han har, inte ens i drogerna de tar tillsammans. De glider runt på stränder och lekplatser och knarkar, de knarkar så fort de kommer åt och eftersom de knappt går i skolan verkar de hinna med en hel del både droger och småbrott.

Den enda som egentligen bryr sig om ungdomarna är deras lärare. Resten av invånarna i staden verkar ha gett upp hoppet om ett bättre liv - männen sitter på puben och ungdomarna försöker lära sig om livet men får allt som oftast lära sig den hårda vägen. Utanför staden i den stora världen rasar Irakkriget och då och då ser man oengagerade tv-sändningar som väller ur sig information om den hemska Saddam och den gode Bush, samtidigt som läraren försöker lära eleverna att vara kritiska till medieutbudet. Grabbgänget Robert hänger med kan verka relativt harmlöst men efter att en av killarnas missbrukande kusin blir utsläppt från fängelset blir allt ombytt. De får tag på lite väl mycket droger och allt går överstyr. Det känns som att de tappar alla begrepp och att ingenting i världen spelar någon större roll.

The great ecstasy of Robert Carmichael är en ganska klassisk engelsk film med dekadens och arbetarklassmisär och den påminner väldigt mycket om Michael Hanekes filmer om nutidens Europa. Det är Thomas Clays första långfilm och han har gjort ett fantastiskt jobb, speciellt eftersom han har jobbat med både amatörer och proffs i teamet, både bakom och framför kameran. Utöver Haneke har den dessutom likheter med Gaspar Noés Irréversible. Bitvis är den väldigt obehaglig, så obehaglig att jag inte ens orkar titta på alla scener. Smaskigheten blir lite för mycket för mig och jag känner inte att jag får en helt tillfredsställande beskrivning av vad som händer med Robert. Det finns inte heller mycket kärlek i filmen - ett av dom få lyckade förhållanden som finns är en TV-kock och hans fru som utgör en konstig klick i byn med deras helt skinande rena fasad och deras ordnade ekonomi, man kan förstå att det sticker i folks ögon.