IMPORTFILM

En film av Jean Rollin som inte handlar om lesbiska vampyrer i övergivna kråkslott - finns det? Jomen, både The grapes of death och Zombie Lake (1980) är mer ordinära rysare, och bägge är i total avsaknad av ovan nämnda, mytologiska varelser. I stället handlar The grapes of death (titeln är förstås en vinkning till Vredens druvor - inga likheter i övrigt, dock...) om hur nån sorts besprutningsmedel på några vingårdar på den franska landsbygden förvandlar människor till galna zombier.

Filmen är 25 år gammal, och känns väldigt dammig idag. Dessutom är hela konceptet rena plagiatet på betydligt bättre filmer, som George A. Romeros The crazies (1973) och Jorge Graus Let sleeping corpses lie! (1974). Vi får följa vackra Élizabeth (Marie-Georges Pascal, 1946-85) på väg till en semesterort i södra Frankrike, men då mannen som bordar hennes tåg på bonnvischan sätter sig mittemot henne i den annars tomma järnvägsvagnen, och plötsligt börjar spricka upp i stora bölder i ansiktet och därefter attackerar henne, flyr hon hellre än att hon fäktar illa. Men fäkta får hon göra ändå, för ute på vischan befinner hon sig snart i en miljö inte alls så långt ifrån den vi känner från Rollins lesbiska vampyrfilmer (läs om dessa här), alltså övergivna borgar och gårdar i oländig terräng, som hämtad ur nån novell av H. P. Lovecraft.

Redan i det första huset hon knackar på finns en man med liknande bölder på armen, och de sprider sig snabbt. Élizabeth försöker fly fly därifrån tilsammans med hans dotter, men gubbfan hinner före, drar av sin dotter hennes tröja och blottar ett par vackra bröst innan han kör högaffeln i henne. Därefter ber han Élizabeth köra över honom med hans egen bil, en vädjan hon inte finner överdrivet svårt att bifalla. Därefter far hon vidare till grannbyn, men där mår folk inte mycket bättre. En man med bölder som dröpplar liksom av vaniljsås i pannan ber henne förbarma sig över honom, vilket hon gör på sitt eget lilla sätt - hon sätter en kula mellan ögonen på honom. Nu pajar dock kärran, och det blir till att ta till apostlahästarna för vidare förflyttning till än fjärran byar. Mitt ute i Ingenstans, fast det var givetvis Någonstans, stöter hon på en blind kvinna i vit nattsärk, och nu först känner man att det är en Rollinrulle man betraktar. Vackra, halvnakna kvinnor i vita särkar som irrar planlöst runt, det är ett av hans varumärken.

Väl inne i nästa by blir Lucy - hon hette så - infångad av ännu en zombiefierad person, och han stryper henne innan han, helt omotiverat, tar av henne tröjan och spikar upp henne på en lagårdsvägg, varpå han hugger huvudet av henne och ropar "Jag älskar dig!", fast på franska då. Élizabeth dras in i ett hus och till vad hon tror är hennes räddning av en ung Brigitte Lahaie (fast hon kallas Lahaye i denna film). Henne upptäckte Rollin när han gjorde en av sina många "vuxenfilmer" för att skrapa ihop pengar till ännu en surrealistisk vampyrläbbafilm, och efter det fick hon bli hans Dietrich, hans kärleks-/sexgudinna i flera rysare (och än fler porrvåfflor när ekonomin så krävde) de kommande 20 åren, varav Fascination och The living dead girl är de mest kända, och även de bästa.

Men The grapes of death är en seg och töntig historia, där det enda spännande är huruvida vi får se den då 22-åriga (hon fyllde 48 igår!) Lahaie klä av sig eller ej (det får vi!), och det enda obehagliga är skådespelarinsatserna. Likaså är det enda kusliga att någon verkligen ville satsa tid, energi och pengar på det usla manuset av Rollin och Christian Meunier (som agerade regissörsassistent också, liksom en av skådespelarna, Jean-Pierre Bouyxou, en gammal Rollinbekanting), och den enda rysning man känner är den av välbehag när filmen är slut. Innan dess har Rollin hunnit kasta lite skit på både kärnkraft och militären.

I rollistan känner vi igen, förutom ovan nämnda Bouyxou och Lahaie, även algeriern Paul Bisciglia, som var med redan i The naked vampire 1969, samt i till exempel Demoniacs fyra år senare. Rollin själv har en mindre roll, liksom hans bror (?) Olivier.