En man och en kvinna omkommer i en tragisk bilolycka en regnig natt, efter sig lämnar de sina barn, Ruby och Rhett. Ruby är en ung flicka på 16 år medan hennes bror är 11 år gammal. De två barnen ärver sammanlagt fyra miljoner dollar av sina föräldrar men i föräldrarnas testamente står det också att deras nya vårdnadshavare ska bli paret Glass, ett par gamla vänner till familjen som på senare år flyttat från San Fernando Valley till Malibu. Terry Glass driver en framgångsrik bilfirma medan hans hustru Erin är en högt respekterad läkare. Allting verkar bra i början och Ruby känner sig redo att gå vidare efter föräldrarnas död men snart finner Ruby olustkänslor inför paret Glass och deras massiva, ödsliga hus gjort mestadels av just glas, det leder till att hon börjar misstänka att allting inte står rätt till med deras nya ”föräldrar”. Hennes bror däremot tycker att allting är hur bra som helst, det har dock mycket att göra med att han får inte mindre än två nya spelkonsoller. Fler och fler mystiska händelser inträffar och Ruby förstår snart att hon och hennes bror har vandrat rakt in i en djävulsk fälla med löftet om kärlek och omsorg som bete.

En sämre maskerad dussinthriller får man leta efter. The Glass House är marknadsförd som en psykologisk thriller i bästa Hitchcock-anda. Denna film är allting annat än det. Filmen börjar ganska hyfsat och beskriver på ett engagerande sätt de två barnens känslor inför föräldrarnas död och allting nytt som de plötsligt kastas in i men snart börjar åskådaren se vad som verkligen pågår. En usel film börjar ta form inför dennes ögon.

Den här filmen är för det första väldigt förutsägbar och modellmässig, för mig känns det som om alla inblandade har varsin mall att gå efter gällande tonläge, kroppsspråk, miner och handling etc. En mall som jag tycker kan finnas i de flesta filmer av samma genre. Filmen upprepar sig själv ständigt med rutinmässiga händelser som ”Nu-ska-jag-göra-ett-ljud-så-att-skurken-kan-höra-mig-medans-jag-tjuvlyssnar-på-hans-skumraskaffärer” och ”Nu-ska-jag-tappa-bilnyckeln-fyratusen-gånger-så-att-jag-kommer-iväg-precis-innan-skurken-hinner-fram-till-mig”. Just detta leder till att filmen blir tråkig och förutsägbar. För mig är det också tydligt att producenterna bakom filmen har släpat ut en avdankad TV-regissör ur sin håla och slagit ihop honom med två av Hollywoods hetaste namn, Skarsgård och Sobieski, för att göra en urusel film som bara stöder sig på de två huvudrollsinnehavarna, som i sin tur också gör ett uruselt och klichéfyllt framträdande.

Fy för The Glass House! Gå och se något bättre på den för tillfället ovanligt bra biorepertoaren, och låt oss hoppas att Skarsgård kan sluta sälja ut sin fantastiska talang till Hollywoods B-rullar.