The girl from Rio är DVD-titeln på en i raden av DVD-släpp av Jess Francos digra katalog. I Europa återutger man bland annat hans 70-talskollaborationer med schweizaren Erwin Dietrich (som själv gjorde några riktigt roliga rullar, som Jag - en groupie, men mer om den en annan gång) medan den amerikanske regissören med det lustiga namnet William Lustig (Maniac cop) och hans Blue Underground lierat sig med engelsmannen Harry Alan Towers och hans Towers of London Productions. Tillsammans återutger de lika ambitiöst några av denne flitige spanjors mer obskyra 60-talstitlar, av vilka The seven secrets of Sumuru (som är originalnamnet på The girl from Rio) nyligen följdes av både 99 women (som redan fanns på DVD...) och Venus in furs, och alla dessa filmer gjordes 1969. Trots det hann Jesús Franco med ytterligare fyra filmer detta år, varav Justine - fasornas borg, recenserades redan härom året.

Manuset till The girl from Rio (av just Harry Alan Towers) bygger på de fem böcker om Sumuru som skrevs av engelsmannen Sax Rohmer (Arthur Ward, 1883-1959), mannen bakom Fu Manchu och historierna om denne kinesiske universalskurk från seklets början. Han skrev ytterligare en radioserie om Fu Manchu åt BBC runt 1950, men efter andra värlskriget ville inte det statliga företaget stöta sig med kineserna och serien sågs som politiskt inorrekt. Så Rohmer gjorde om serien till att handla om den mystiska Sumuru, ledarinnan för ett världsomspännande, kvinnligt nätverk. Här gestaltad av Shirley Easton från Goldfinger, och som hade spelat Sumuru i en film två år tidigare (The million eyes of Sumuru). Hon är obestridd ledare för den lilla stadsstaten Femina (jodå, den heter så...) som tydligen ligger intill Rio de Janeiros inrikesflygplats som jag kunde se från Kristusstatyn drygt 700 meter upp på Corcovado igår, när dimman väl lättat (det har regnat i flera dar här i Rio nu).

Men först anländer Jeff Sutton, nån sorts internationell äventyrare, till ett flott hotell i Rio och hälsar käckt på personalen med ett "Buenos días!", trots att man här i Brasilien pratar portugisiska och skulle säga "Bom dia!". Sutton, den fjanten, begär raskt upp både en barberare och en manikyrist, Leslye (Maria Rohm, österrikisk hustru till Towers), och givetvis bjuder han ut den senare till kvällen för midddag och vidare övningar. Dan efter blir de jagade av knivbeväpnade filurer i maskeradmasker och plommonstop, och vi förstår senare att denne Sutton har snott 10 miljoner dollar som han asat med sig till Rio för att leva la dolce vita. Och denna väska vill nu hårdföre gangstern (som läser serietidningar med sin kissekatt, den fjollan...) George Sanders (från fräna Psychomania) nu lägga vantarna på. De valhänta slagsmålsscenerna visar än en gång med all önskvärd (och en del icke önskvärd) tydlighet att action inte är Francos starka sida.

Ryktet om stålarna har spridit sig likt mjäll, och ett andra kidnappningsförsök resulterar i att det flyende paret rusar in i ett mindre flygplan fullt med lättklädda damer. Nu börjar det likna nåt! Kosan ställs mot Femina, där den fräscha Sumuru tar emot, liggande och väldigt inbjudande. "Stadshuset" i Femina är missstänkt likt muséet för modern konst här i Rio (som i sin tur påminner om fotbollsstadion Maracanã), och här regerar kvinnorna. Men hur fan de ska ta över jorden när de bara är två dussin begriper inte jag, lika lite som jag begriper den fortsatta handlingen där Sutton och manikyristen buras in i glasburar, precis så som det anstår ett museum för modern konst. Sumuru vill också åt kosingen, och det blir tortyr i form av nån sorts "översexighetsmaskin" som gör Sutton sjuk av åtrå. Typ. Det hela försöker vara tidstypsikt 60-talskitsch à la Barbarella och Modesty Blaise, men blir mest fånigt.

Titeln The girl from Rio (som filmen hette i USA och Storbritannien redan när den var ny) är självklart en vinkning till klassiska bossa nova-hiten Girl from Ipanema, som skrevs av två killar på en restaurang borta i Ipanema där jag var härom dan. Faktiskt innehåller filmen även en låt som är misstänkt lik Girl from Ipanema. Även dnna känns dock som ett billigt plagiat, och det är synd att Franco var så manisk att han kunde göra upp till 13 filmer ett år, när han i ställert borde jobbat mer med de vetiggare av hans filmer. Frågna är om det blir några fler, då den snart 75-årige (69-årige, enligt vissa uppgifter som jag betvivlar) inte kläckt ur sig nåt på hela tre år (Killer Barbys vs. Dracula). Han gjorde ju några filmer i USA för One Shot Productions, men sen han för tre år sen annonserade (ännu) en remake av sin egen klassiker Den förskräcklige Doktor Orlof, som totalförbjöds av den svenska censuren 1962, har det varit helt tyst från hans sida. Mitt tips är att han gjort sin sista film. Skit samma, han har gjort 179 till, så det kan ju räcka nu.

Fotnot: Enligt IMDb.com ska legendaren Walter Pidgeon ha medverkat i denna film, vilket jag inte tro ett smack på - man har helt enkelt förväxlat denna med filmen Sumuru från 1927, en film som även är känd under namnet - The girl from Rio...