Det är med skräckblandad förtjusning man ser hur begränsade alla skådespelare faktiskt är. Hur duktiga de än må vara är det ändå så att de flesta (Vincent D'Onofrio är väl enda undantaget) arbetar med liknande medel i de olika roller de gör. Ta en fantastisk aktris som Julianne Moore som exempel; oavsett om hon spelar hustrun till en döende man, en porrskådis, en FBI-agent, en forskare eller en skilsmässoadvokat förvandlar hon på något vis samtliga karaktärer till en psykiskt instabil, rödhårig kvinna kring 35-årssnåret. Detta oavsett vilken slags genre hon medverkar i.

Julianne Moore spelar här Telly, en - surprise! - psykiskt instabil, rödhårig, 35-någonting kvinna som i detta fall sedan 14 månader och 9 dagar har ägnat sitt liv åt att förstöra sitt äktenskap, gå i terapi och bedriva sorg. Allt på grund av ett flygplan som försvunnit under mystiska omständigheter. En olycka som berövat henne sin son Sam. Plötsligt en dag är Sam raderad från alla fotografier, videobanden med honom är ett medium med "myrornas krig". Sam ska enligt hela Tellys omgivning aldrig ha existerat mer än i hennes huvud. Nu måste Telly reda ut om det är så att hon inte har alla chips i påsen, eller om det faktiskt är så att Sam har funnits, men raderats ur alla andras minnen. För hur kan det annars komma sig att även ex-hockeyspelaren Ash har fått för sig att han haft en dotter som försvunnit under samma omständigheter?

Glöm alla paralleller ni någonsin har hört mellan The forgotten och Sjätte sinnet. Det är ungefär som om man skulle likställa Shrek med Hulk eftersom bägge har ett grönt monster i titelrollen - inte bara så att

jämförelserna inte gör någon av filmerna rättvisa, de är dessutom komplett felaktiga. Det enda de har gemensamt är att ett barn är en mer eller mindre central karaktär i historien, och att en del övernaturliga inslag förekommer. Och till en början är The forgotten både spännande och oförutsägbar. Manuset ger tillräckligt mycket information för att ge oss något att klura på, men lagom lite information så att vi tvingas - klura på den. Vi följer Telly och Ash genom jakt efter jakt, samtidigt som vi, precis som de, behåller viljan att veta vad som egentligen har skett. Om man bara hade haft ett vettigt svar att komma fram till.

Efter en timme av nagelbitande, då man köper alla logiska luckor stora nog för en blåval att simma sig genom, skiftar filmen totalt. Plötsligt känns det som om man befinner sig i en annan film, och ju mer upplösningen närmar sig börjar man ifrågasätta, inte om, utan när Mulder och Scully ska dyka upp. Och när det sataniskt formulariska slutet är över, ångrar jag mig nästan att tidigare ha tänkt tanken att "det här är fanimej hyfsat originellt".