"Dimman dödade dem". Yttrandet sammanfattar hela The fogs bärande idé. Om premissen låter löjeväckande är det desto mer anmärkningsvärt att John Carpenter 1980 lyckades förvandla den till en poetisk och stämningsfull film. I händerna på den betydligt mindre begåvade Rupert Wainwright (med bjäfs som Please Hammer Don´t Hurt Them: The Movie, 1990, och den bortsjabblade Stigmata, 1999, på sitt samvete) blir det precis så hjärndött fånigt som man kan vänta sig. Här slösas minsann ingen tid. Wainwright tycks förutsätta att hans publik uteslutande består av femtonåriga damppatienter med myror i byxorna och besvärar sig följaktligen inte med tålamodsprövande finlir som att etablera stämning och spänning. Omedelbara chocker och Bu!-effekter är receptet. Redan under förtexterna avfyras den första salvan högljutt spökkrut och det står snart klart att Wainwright egentligen inte alls tycker om Carpenters film utan är fast besluten om att i varje vändning mangla storyn till originalets antites.

Trots det ligger grundberättelsen med några undantag ganska nära originalets. I skydd av en sorts organisk dimma återvänder ett gäng sura spetälskespöken till det lilla kustsamhället Antonio Island. Drygt hundra år har gått sedan befolkningen brutalt mördade besättningen på skeppet Elizabeth Dane och stal deras förmögenhet. Nu vill vålnaderna av de dödade utkräva sin hämnd på de efterlevande släktingarna, och det är Nick Castle (Tom Welling), Elizabeth Williams (Maggie Grace), Stevie Wayne (Selma Blair) och Fader Malone (Adrian Hough) som får stå till svars för sina förfäders skuld. Handlingen är med andra ord precis som en rysarstory bör vara: enkel. Inget fel i det. Men The fog är så fullpepprad av obegripligheter och skrattretande snedsprång att all normal narrativ förståelse slår bakut. Man kan exempelvis undra varför Fader Malone får för sig att hoppa in i bildramen med ett skrikande "mördare!" som hälsningsfras till Nick och Elizabeth. Om det är för att skrämma oss funkar det inte, det enda som åstadkoms är öronvärk. Och vem är det som har klottrat hotfulla meddelanden på Malones familjegrav (är spökgänget aspirerande spraykonstnärer?).

Wainright och kompani har uppenbarligen inte läst pojken som ropade varg på väldigt länge för de slösar med falska skrämseleffekter så till den grad att när Malone mot slutet förföljs så måste vålnaden vända sig om och titta in i kameran för att vi ska förstå att denna gång är det "på riktigt". Ett annat kardinalfel som begås är att inte förlita sig ett uns på publikens fantasi, vilket återigen gör det smärtamt tydligt att skaparnas attraktion till materialet låg mindre i originalets kvalitet än att försöka surfa på den våg av remakes av gamla skräckisar som svept över oss de senaste åren. Carpenters Dimman hade lite av samma återhållsamma obehag som blev Val Lewtons signum i den serie rysare han producerade för RKO under 1940-talet. Dim-gimmicken rymde en insikt om att det man inte ser kan man inte heller känslomässigt kontrollera. Om ingen objektiv grundval finns för känslan blir man också helt ensam i sin rädsla, vilket är dubbelt så skrämmande. Som alla terrorexperter vet så är hotet mer verkningsfull än attacken, suggestionen mer skrämmande än manifestationen. Varför då göra en film om en dimma om man inte vågar låta den göra vad dimmor gör bäst, det vill säga dölja?

The fog gör allt som står i dess makt att ta död på varje gnutta av ovisshet. De räcker inte med att ljudspårets skrämsel-overkill utrotar all sorts mångtydighet, vi ska också uttråkas med långa scener från vad som faktiskt hände den där förment rysliga dagen 1871. Som om detta inte var nog har karaktärerna utrustats med diverse moderna hi-tech attiraljer, men om ni tror att dessa vänder sig mot sina användare och - Ringu-stylee - blir en ruskig kanal för vålnaderna så tar ni fel. Istället låter en videokamera oss se ett dödsfall i dimman klarare, Elisabeth googlar en antik stämpel och får snabbt svar, Stevie Wayne som i originalet hade kontakt med en rad andra karaktärer endast via sin radioröst har här utrustats med en webb-kamera vilket gör att hon kan vara visuellt närvarande vid ett av dödsfallen. Allt detta visar på att den enda som befinner sig i dimman här är Rupert Wainwright själv för maken till överflödig och meningslös (visserligen av motsatt anledningen, men i min bok gör det bara saken än värre) remake har jag inte sett sedan Gus Van Sants Psycho.

Jag hatar att behöva vara en bidragande orsak till biofilmens dalande publiksiffror, men fly för livet undan The fog och spring istället iväg och hyr Carpenters Dimman på dvd.