Det var pressvisning på Royal den här gången. ”Va?”, tänkte jag, skulle de inte ha den på Rigoletto? Nej omväxling förnöjer. I entren stod representanten för UIP och tog emot inbjudningarna och minglade med Orvar. När någon sedan frågade om vad det var för film det var frågan om och om den var bra, blev svaret ”den är en katastroffilm”. Nu borde det vara givet att jag skriver något torftigt i stil med ”och dessa ord är verkligen en passande beskrivning på filmen”, syftandes på vad UIP-representaten sade, men så enkelt är det faktiskt inte. Läs vidare!

Jorden är ännu en gång på väg att gå under. Nä, tror du mig inte? Jo, för ytterligare en katastroffilm har nu nått vårt avlånga lands biorepertoar. Vad filmen heter? The Core. Titeln syftar på jordens kärna som tydligen alstrar ett magnetiskt fält och föjaktligen ger upphov till nord- och sydpolen samt det fält som skyddar oss från kosmisk strålning. När helt plötsligt till synes oförklarliga fenomen börjar visa sig, som att Londons alla duvor kraschlandar samtidigt eller som att alla pacemakers stannar samtidigt i en viss zon, tar USA:s underrättelsetjänst kontakt med allas vår hjälte, den supersmarte och ack så maskuline hjälte.

Låter jag negativ? Faktum är att trots att denna film säkerligen kommer bli sågad i knähöjd (inte riktigt fotknölarna) av varenda skriv- och talkunning filmkritiker (läs: alla) så har inte jag något emot den här filmen. Paralleller kan dras till Armageddon, och trots att många anser denna vara en riktig kalkon så kan jag själv minnas att jag verkligen uppskattade den. Se då The Core som lite mer B än Armageddon, men lägg på den givna kombinationen av karaktärer och en lagom dos rymdfärjor, så har du ungefär samma resultat.

Utan att gå in på handlingen alltför mycket kan jag avslöja att jordens problem med magnetfältet måste åtgärdas av våra hjältar. Jodå, ett helt team av superhjärnor har samlats för att utföra ”världens viktigaste vetenskapliga uppdrag genom tiderna”, som det så fint brukar heta. Givetvis, i Armageddon-mall A1, ska jordens kärna ”fixas till” igen med hjälp av atombomber. Ja, jänkarna har alltid älskat atombomber. Om det kanske låter som att detta ännu är en ”USA-räddar-världen-film” kan du nog ändå pusta ut. Det finns faktiskt en liten paradox i handlingen, trots att filmen ju skiner blått, vitt och rött. Ser du filmen får du se.

Rekommendera filmen kan jag nämligen göra! Visst, den kanske inte bjuder på de allra häftigaste och snyggaste effekterna, nej om sanningen ska fram så är de på sina ställen riktigt fula. Och visst, manuset kanske inte heller är det allra bästa, det har ju faktiskt flera logiska luckor som är rätt så uppenbara. Men: filmen gav i alla fall mig underhållning för stunden. Visst, bättre sciencefiction har gjorts och kommer att göras, detta är endast en medelmåttig katastroffilm som bäst. Men betyget blir ändå en svag trea. Varför? Jag har känslan av att den här filmen kommer att ta mycket stryk av kritikerkåren, och detta trots att den har ett klart underhållningsvärde. I väntan på filmer som Matrix Reloaded och X2 duger den här gott och väl!