Längs efter den glittriga boulevarden i Las Vegas trängs kombinerade lyxhotell/kasinon sida vid sida. De sprakar och glänser i neon, slåss om utrymme och uppmärksamhet genom en överdådig och allt svulstigare byggnation. En bit ifrån huvudgatan, inne i skuggorna långt från storspelarna och limousinerna ligger kasinot The Golden Shangri-La, som ett fossil från en svunnen tid.

Vi är många som gillar skådespelaren William H. Macy. Alltsedan han fick sitt stora genombrott som den misslyckade Jerry Lundegaard i bröderna Cohens Fargo har han fått spela förlorarens roll i olika skepnader, mest minnesvärd kanske som den homosexuelle, före detta underbarnet, Donnie Smith i Magnolia. Därmed är det helt logiskt att han i den här filmen tar klivet fullt ut och spelar karaktären Bernie Lootz, som är själva kvintessensen av en förlorare. Bernie Lootz tillbringar sina dagar på Shangri-La med att dricka drinkar och se på medan andra spelar. Spelarna som helt plötsligt ser sin lycka vända, lägger förmodligen knappt märke till den lille mannen med det alldagligt bedrövade ansiktet. Men Bernie Lootz är inte vilken alldaglig liten man som helst, han är en professionell förlorare, en cooler. Termen torde inte vara bekant någonstans utanför kasinobranschen, men innebär en person som är notoriskt otursförföljd, som har en negativ aura så stark att den smittar av sig på dem i dess närhet. Det är coolern som kyler av överhettade spelbord.

Det här är själva grundramen för storyn och den bär vissa problem med sig. Den förutsätter först och främst att man köper själva konceptet att det verkligen skulle finnas en person med de här förmågorna. Man kan förstås se det som en teoretisk utgångspunkt att bygga vidare på, en intressant vinkling i filmkonstens namn, men personligen har jag svårt att ta det till mig, särskilt när det sker med benhård mekanik och utan att överhuvudtaget något lämnas åt slumpen. Filmen har alla de yttre kännetecknen för en kasinofilm. Vi har falskspelarna som får sina fiskar varma, maffian som opererar i bakgrunden, kasinochefen som är en fullblodspsykopat och den allestädes närvarande skräcken för att hamna i en grop ute i öknen. Men Cooler låter sig inte så lätt placeras in i en genre. Miljön är mer av en kuliss, eftersom filmen egentligen inte handlar om kasinot, drömmen om den stora vinsten eller ens Las Vegas. Cooler är istället en udda kärleksfilm, dikterad av underliga förutsättningar.

Den vackra servitrisen Natalie (Maria Bello) fattar tycke för den mentalt nedbrutne Lootz, och det är en osannolik, om än inte omöjlig, kärlek som börjar blomma dem emellan. Lootz arbetar av en skuld till den skrupelfrie kasinochefen Shelly (Alec Baldwin), och är fem dagar från friheten. Tillsammans med Natalie börjar han drömma om ett annat liv, och för första gången på länge är Bernie Lootz lycklig. Men Bernies lycka är Shellys olycka eftersom en lycklig cooler är lika med en dålig cooler. Som lök på laxen är Shellys boss på besök med en ny, ung förmåga som har stora planer för Shangri-La. Han vill modernisera och förvandla kasinot, göra det till allt som Shelly hatar för att ta upp kampen med jättarna efter den glittriga boulevarden. Shelly inser att han behöver Bernies speciella förmågor mer än någonsin, och för att få tillbaks den gamle Bernie måste han se till att Natalie försvinner.

Det som lyser klarast i Cooler är utan tvekan skådespelarprestationerna. William H. Macy är alltid bra, men Maria Bello, som känns igen från filmer som Coyote Ugly och Payback överträffar sig själv, liksom Alec Baldwin som troligen gör sin bästa roll i karriären. Detta skulle ha kunnat bli riktigt intressant, men manuset håller tyvärr inte hela vägen. Bitvis går det på tomgång, och bitvis är det alldeles för förutsägbart. Regissören Wayne Kramer, som också skrivit manus, är dock inte rädd för att ta i och han är synnerligen oblyg med kameran i både de intima och våldsamma scenerna. Det finns inget kosmetiskt med våldet i Cooler. Det går rakt igenom filmduken som ett glödande järn, direkt in i smärtcentrat. Ofrivilligt vrider man bort blicken bara för att kika lite i ögonvrån.

Trots allt är Cooler är en mycket välgjord film som spelar en hel del på de mer subtila stämningarna. Den balanserar mellan värme och brutalitet men lämnar dessvärre inget större eftertryck.