En seriemördare härjar återigen i USA. Hans namn är Carl Stargher och han är den mest sadistiske hittills. Han kidnappar unga kvinnor och placerar dem i en liten cell vilken han sedan i omgångar vattenfyller tills de drunknar. Därefter förvandlar han dem till en slags mänskliga dockor, använder dem för sexuell tillfredsställelse och dumpar dem slutligen i något vattendrag. FBI är givetvis mycket måna om att kunna gripa honom så snabbt som möjligt. Faktum är att de också lyckas med det. Det enda problemet är att han då befinner sig i en djup koma han aldrig kommer att vakna upp ifrån. Ett problem därför att under tiden håller på okänd plats ännu en cell med en livrädd ung kvinna i på att vattenfyllas. Den enda som kan rädda henne är Catherine Dean, en psykolog som med hjälp av modern datateknologi reser in i andra människors psyken.

I Carl Starghers inre möter Catherine nu en hotfull, förvriden värld olik allt annat. En värld formad av storhetsvansinne och plågsamma barndomsminnen, befolkad av varelser som hämtade ur en Marilyn Manson-video. Här medför varje steg nya faror och förekomsten av inte mindre än fem olika Carl Stargher-personligheter kräver maximalt av Catherines psykologiska kunnande. Samtidigt som hon hela tiden måste komma ihåg att Carl Starghers psyke inte är den riktiga världen, för glömmer hon det kan all skada hon där orsakas drabba även hennes fysiska kropp.

Låter det som en originell idé att låta en person färdas in i en annan människas psyke, till vad som bokstavligen är en inre värld? Det gör det antagligen. Men faktum är att detta har gjorts förut. I en porrfilm! Filmens namn är "Shock" och regissören Michael Ninn. Där handlar det också om en man som ligger i koma och en psykolog som färdas in i hans psyke för att frita en tillfångatagen kvinna. Med den skillnaden att kvinnan där är fången i mannens inre, inte i någon cell på väg att vattenfyllas. Båda filmerna präglas av originella miljöer och fin estetisk känsla. Fast Ninn hade förstås vare sig The Cell's budget eller tillgång till kompetenta skådespelare, så en närmare jämförelse vore orättvis. Dock: Äras den som äras bör.

Fin estetisk känsla ja. Det är det mest utmärkande draget i The Cell. Visst är det ganska spännande och visst är Vincent D'Onofrio mycket bra i rollen som Stargher, men det som verkligen skiljer filmen från de dussinthrillers som översvämmar kabelkanalerna är att den är så diaboliskt snyggt gjord. Detta gäller såväl scenografin som kostymerna, fotot och klippningen. Flera gånger tänker jag: Den här scenen kunde helt enkelt inte ha gjorts mycket bättre. Så har också debuterande regissören Tarsem Singh sagt att manusets visuella potential var vad som fick honom att göra filmen, att själva handlingen egentligen var ointressant för honom.

Det är nog inget sammanträffande att både han och fotografen Paul Laufer tidigare jobbat med reklamfilm och musikvideor. I detta korta format blir ju den enskilda bilden och det enskilda klippet så mycket viktigare, vilket hos regissörer och fotografer givetvis inskärper den allra största omsorg även om de minsta detaljerna. När de sedan går över till att göra långfilm tar de med sig detta. Får de dessutom tillgång till ett bra manus, då kan de säkerligen prestera mästerverk. (Vilket många förstås skulle påstå var precis vad Roy Andersson, med ett par decennier som reklamfilmare bakom sig, gjorde med "Sånger från andra våningen".) Jag tror därför att vi inom de närmsta åren kommer få se allt fler reklam- och musikvideoregissörer börja göra långfilm.

Tyvärr sjunker kvalitén på The Cell ju närmare slutet vi kommer. Den är in i det sista ganska spännande, men manuset hade ändå behövt en ordentlig genomarbetning och det är som om man här inte heller orkat bry sig om det yttre lika mycket som i filmens början. Kanske är det en nackdel med f.d. musikvideoregissörer att de inte har riktigt det tålamod som krävs för en långfilm? Men sammanfattningsvis är det ändå en sevärd film, och en som absolut förtjänar att ses på stor duk.

Till sist kan jag emellertid inte låta bli att vara lite moralistisk. Måste seriemördarfilmerna verkligen tävla med varandra om vem som har den mest vidrige huvudpersonen? Räcker det inte med att en mördare är en mördare, måste han också vara utstuderad sadist? Det är en utveckling som inte bara är osmaklig, utan också direkt skadlig för filmen. Dels därför att en extrem karaktär lätt blir en ursäkt för ett dåligt manus, dels därför att detta i längden mycket väl kan provocera fram en backlash inom filmcensuren.