En ung, brittisk turist försvinner på semestern i Rom. För inte så länge sen hittades en mördad, ung kvinna uppspolad på en strand. Är en seriemördare i farten? Första - och sista - livstecknet kommer då kidnapparen skickar ett e-mejl till kommissarie Anna Mari (Stefania Rocca från Heaven) vid nån polisstation i Den eviga staden. Hon uppmanas häri att möta kidnapparen i en omgång video-poker, där bäst av fem gäller. Helt ställd tar det en stund innan hon reagerar, men det är ändå förgäves - chefen vägrar ställa upp på en brottslings krav, och i stället kan nu hela personalen samlas runt Annas skrivbord och titta på när kidnapparen vinner på tre raka walk over, under det att en webbkamera granskar varenda rörelse i den förtvivlade flickans ansikte. Och sen kan ingen göra nånting annat än att handfallet titta på medan den stackars tjejen avrättas.

Dan efter rusar den burduse, irländske snuten John in på stationen och skäller på alla för att de förvägrade den brittiska flickan en chans. Han är utsänd av ambassaden för att bistå den italienska polisen i det här fallet. Man tar även fram en gärningsmannaprofil, och söker den skyldige bland risktagare och gamblers, alltså folk som gripits av speldjävulen. Man tar även hjälp av en ung korthaj, Remo, som med milt våld tvingas med till polisstationen. Det är nu upp till denne att vara beredd när nästa mejl kommer, vilket inte dröjer alltför länge. Och nu är det polischefens dotter Lucia (Fiore Argento, Asias mindre kända, äldre halvsyster) som är offret. Men Remo (lämpligt namn...) är med på noterna, och eftersom Dario Argento är så förutsägbar som han är numera, vet vi redan att Remo kommer att vinna detta parti och att Lucia kommer att släppas, oskadd. Vad som värre är, är att den man som allra mest misstänkliggjorts i intrigen (det ingår alltid en massa ledtrådar - äkta och falska - i en äkta giallo, liksom att så många olika personer som möjligt ska misstänkliggöras, allt för att röra till det för betraktaren) också visar sig vara den skyldige - snacka om antiklimax!

Vad som nu följer är det sedvanliga, som fler ledtrådar (men ytterst få falska spår, allt tycks gå som på räls, ho-hum...) och en och annan ond, bråd död med närbild på ett par händer iklädda svarta handskar...troligen Dario Argentos egna, som ni vet. Argento har staplat upp en rad gamla klyschor - låt vara att många av dessa är skapade, eller i alla fall tagna till nya höjder - av honom själv. Men när man som han varit känd för sin måleriskt bombastiska berättelseteknik, där stort uppslagen scenografi ackompanjerats av ett allt annat än subtilt soundtrack, utan snarare, som i fantastiska Flykten från helvetet (Suspiria, 1977) vräkte på med komplex progrock med inslag av skräck och terror i form av plågade kvinnoröster. Så var det också Goblin som levererade, och som de levererade. Deras karriär gick hand i hand med Argentos, och bandet lades ner - eller lades i alla fall på is - efter att de gjort soundtracket till Argentos Phenomena 1985. Bara för att återuppstå 16 år senare för samme mans Sleepless (2001), men därefter tog det nog slut för gott. Huvudpersonen i Goblin var hela tiden densamme, brasilianaren Claudio Simonetti, som spelade klaviatur och skrev det mesta av musiken. Och han fortsatte skriva filmmusik under eget namn hela 1980- och 90-talen (och filmdebuterade på duken i fjor med Sergio Stivalettis The three faces of terror), och snart släpps skräckisen Urbane där han också gjort musiken, liksom han förstås gjort till The card player. Och han tar här sin något mindre storvulna, men knappast diskreta, skräckprog rakt in i 2000-talet, och speciellt scenen där Anna Mari attackeras i sitt hem (varför måste hon bo på bottenplanet i ett hus vid kanten av parken?) fastnar på näthinnan - inte på grund av innovativ regi av Argento, utan tack vare genialt arrangerad och phenomenalt framförd musik av denne Simonetti där han, liksom förr om åren när han var i sitt esse, har använt sig av en vacker kvinnoröst i kombination med elektroniska ljudffekter för att skapa rent hypnotisk filmmusik. Den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst - i alla fall tills jag fått tag på CD:n...

Men Dario, denne Dario som fyller 65 om drygt tre månader. Borde du inte börja tänka på refrängen, rent av pensionera dig? Ingen har väl någonsin anklagat dig för att skriva begåvade filmmanus eller vara en god personintruktör. I själva verket är du på dessa områden lika klumpig som nånsin Lucio Fulci eller Ruggero Deodato. Din styrka låg alltid i det visuella framförandet, och då fick petitesser som intrig, dialog och logik stryka på foten. Men vi köpte det, eftersom du bara fortsatte leverera; från western-thrillern Fem red ut tillsammans med Tonino Cervi 1969, via ett knippe gialli som Deep red 1975, till de två första delarna i The three mothers-trilogin, förutom redan nämnda Flykten  från helvetet även Tenebrae...terror utan gräns (1982). Efter dessa har det inte varit lika roligt. Men för en månad undslapp han så nyheten att han nog skulle göra del tre efter TV-avsnittet Jennifer i serien Masters of horror, som han jobbar på just nu. Däremellan har han även hunnit med en TV-film, Do you like Hitchcock? som, i sedvanlig ordning, fått väldigt blandad kritik, mest negativ. The card player är hur som haver en dussinvara, en lågbudgetproduktion där man försökt visa att man "hänger med" i och med att internet fått en central del i storyn. Men det där gör ju koreaner och japaner så mycket bättre numera, så han får nog hitta nya grepp. Att gå tillbaka till den gotiska skräcken med övernaturliga inslag är nog enda möjligheten för Argento, och då skulle ju del tre i Mothers-trilogin, baserad på Mother of darkness, passa som hand i svart handske.

Men det är väl ingen som på allvar räknar med Dario Argento längre, och då är det ju ingen som behöver bli besviken heller, utan man kan lugnt konstatera att "jaha, det var det, det...", och hysta in DVD:n i nån kartong. Egentligen är det absurt att folk fortfarande blir så begeistrade bara de hör hans namn, med tanke på den allt mer stagnerande kvaliteten på hans alster. Men visst, är man uppvuxen på enbart amerikanska 80-tals-slashers med kåta ungdomar som slaktas vid nån lägereld, eller deras ironiska motsvarigheter på 90-talet, "glimten-i-ögat"-filmerna som refererade till "klassikerna" ett decennium tidigare, så utgör ju The card player ett fullgott alternativ. Vi andra tar fram Suspiria-boxen med två DVD och en CD med soundtracket och njuter...men det var i och för sig kul att se Giuliano Gemmas (Även änglar äter bönor) voluminösa dotter Vera återvända i en Argento-film. Det är tio år sen sist (Inferno).