Det måste vara väldigt tacksamt som Hollywood-skådis att mantla en roll som ligger ruskigt nära det man själv just har upplevt. Dels möjligheten att bearbeta detta samt att leva ut sina demoner och frustrationer, men också att få rikligt betalt för denna typ av terapi. Efter fjolårets mediekarusell kring Brangelina är det sannerligen väldigt lätt att förstå vad Jennifer Aniston gör i The break-up. Här spelar hon Brooke Meyers, en pedantisk konstgallerist som efter två år tröttnar på att hennes slusk till karl, Gary Grobowski, visar sig vara just en slusk till karl. När det inte funkar att ställa ultimatum drar hon till med hårdhandskarna - och gör slut. Mer som ett statuerande exempel, men ändå. I och med att ingen vill ge upp den gemensamma lägenheten då bägge har gjort var sin kontantinsats, och dessutom fått tipset att lägenheten kommer gå upp markant i värde, är det ett perfekt läge för Brooke att visa Gary vad han skulle sakna om han faktiskt miste henne, men hon har helt ignorerat att Gary har en femåring inom sig som nu ser möjligheten att få utlopp för allt som Brooke och vuxenheten har satt käppar i hjulen för.

Vince Vaughn lanserades i början av sin karriär som en "ung Marlon Brando" och det är nästan sinnessjukt i vilken utsträckning det med facit i hand klockar in. Att han har fått pondus är en eufemism, att han har fått rondör är en försköning - han har kort och gott blivit plufsig. Precis som Brando. Så långt inget problem, men att han inte verkar ha lärt sig en enda replik utan verkar improvisera helt utan att vara förberedd - precis som Brando gjorde när stjärnglansen stigit honom över huvudet - slår helt fel. Vaughn är inte särskilt rolig och han är inte alls lika charmig som han brukar vara heller - faktorer som kompenserade hans brist på engagemang i både Dodgeball och The wedding crashers. Detta gör att The break-up får en hopplös uppförsbacke att klättra uppför eftersom det även i manuset saknas något fundamentalt - man får se hur Brooke och Gary träffas, men man får aldrig fason på vad hon någonsin skulle kunna ha sett i honom. Så Aniston får alla sympatier, och det bär hon upp med en nerv hon inte visat sedan Mannen i mitt liv.

Manusförfattarna må ha missat vissa fundamentala delar för att balansera historien, men gällande förhållanden som har gått åt fanders har de har slagit huvudet på spiken. Har man haft åtminstone ett långt förhållande bakom sig, är det lätt att leva sig in i beteendemönstret och förfasas över det. Och att tro att The break-up är en romantisk komedi är därmed helt befängt. Att sticka iväg och se denna rulle på en första date är nästan synonymt med att dra med en potentiell partner och se Closer - det är nästan att göra ett förhållandemässigt självmord. Peyton Reed verkar ha blivit livrädd av att finansiellt ha floppat fundamentalt med den stilsäkra läckerbiten Down with love. Borta är bildberättandet som han tidigare lekt med, och det känns som om inte ens han själv har vetat eller velat ta ställning till om The break-up är ett drama eller en komedi, för nu blir den en förvirrad axelryckning. Det enda som konkret levereras här, bortsett från ett slut som är så bitterljuvt att det nästan gör ont, är att Aniston kanske borde tas seriöst som aktris samt att man får hoppas på att Reed med denna succé i ryggen åter vågar sig på att ta ut svängarna ordentligt.  

The break-up är ett bra koncept i jakt på ett helgjutet manus i jakt på säker regi. Tänk om man bara kunde få pusselbitarna att falla på plats.

Fotnot. Som delproducent till The break-up hade Vince Vaughn förstås inga som helst problem att få med morsan Sharon och farsan Vernon i filmen...