Atlantic lanserar den trettiofem år gamla Run Me Shaw-produktionen The boxer from Shantung som ”en ’Scarface’ i Hong Kong”, vilket stämmer ganska väl. Huruvida Oliver Stone och Brian De Palma inspirerats av Chang Chehs sluggeraction, eller Cheh i sin tur av Howard Hawks gangster-noir får lämnas osagt. Men de intrigmässiga likheterna är många. Ungtuppen Ma Yungzhen (Kuan Tai Chen), eller broder Ma som han kallas av sin bäste vän, anländer från landsbygden till Shanghai med stenhårda nävar och höga aspirationer. Efter att ha insett att den undre världen styrs av två gangsterbossar – Tan Si (David Chiang) och boss Yang (Wang Qing) och hans fyra kung fu-mästare vid sin sida – följer han sitt hjärta när han närmast sluter sig till Tan Si som lämnat samma by bakom sig. Men efter att ha pajat Yangs stora boxningsattraktion – en rysk Goliat – ökar motsättningarna mellan gängen samtidigt som Ma vinner större hävd och blir sin egen boss.

Precis som i Brian De Palmas film finns det ett starkt underdog-medvetande hos filmens huvudkaraktär. Han har flytt fattigdomen på landet och hamnar även inledningsvis i storstadens slum där medmänniskorna behandlas som kreatur av giriga hyresvärdar och ondsinta gangsters. Även om hans förnuft korrumperas av rikedomarna han står att tjäna, förlorar han inte sympatierna för de fattiga i hans distrikt efter att utnämnt sig till deras boss. Ma är inte ute efter att erövra världen, utan vill enbart tjäna den hacka han kan inom en alltigenom destruktiv miljö. När han inser att det kommer bli hett om öronen ber han därför sin genomsnälle side-kick att lämna den smutsiga staden för den ”goda” hembyn.Det moraliska upplägget och den tvetydiga hjältegestalten är två faktorer som alltså skänker liv åt Chang Chehs film. Man förväntar sig att Ma ska städa upp i stan, likt Clint Eastwoods Joe i För en handfull dollar eller Toshirô Mifunes samuraj i Yojimbo. Men när han också korrumperas försvinner förutsägbarheten.

Tyvärr är The boxer from Shantung inte en film som klarar av att hantera de psykologiska dilemman som grundläggs. Kuan Tai Chen är inte helt oäven som aktör, men när det gäller att gestalta de kval han ställs inför – förräderiet av klassidealen och förnekandet av den käresta som såg en hjälte inom honom – så blir det föga övertygande. Dessutom är Chang Chehs film en aning fantasilös i de viktiga scenerna, det vill säga slagsmålsscenerna. Kuan Tai Chen och framför allt David Chiang i filmens kanske mest avvägda scen (bakhållet), är självfallet duktiga kombattanter, men det blir ändå varken snyggt eller spännande. Främst för att Cheh låter en del av scenerna krusa ut i all oändlighet. Slutstriden på ett tehus blir närmast skrattretande lång. Även om våldet i sig motiveras av hur Cheh låter sin huvudkaraktär utvecklas, så blir bristen på måttlighet rejält trist och i slutändan även tärande på den mer seriösa intrigen. The boxer from Shantung blir alltså inte särskilt tung.