På en fiskebåt långt utanför den Sydkoreanska kusten lever en gammal man tillsammans med en ung flicka. Flickan hittades av mannen då var hon fortfarande bara var ett barn. Sedan tio år tillbaka har han fostrat henne ute på den omkringflytande skutan, isolerad från verkligheten på land. Kim Ki-Duks senaste film Järntrean lockade den svenska publiken till biograferna. Dess ordkarghet och minimalistiska inslag återfinns även i nya filmen The bow. Varken den gamle mannen eller den unga flickan har några repliker. Istället fångas deras längtan, rädsla och vrede upp av kameraögat, som känsligt registrerar skådespelarnas läpprörelser, deras blickar och det subtila kroppsspråket. Det är ett fint sätt att berätta en historia. Jag säger fint, trots att The bow äger en rad scener som knappast kan beskrivas som just fina.

Det händer att det kommer besökare till fiskebåten. Fiskare som hyr in sig och tillbringar några dygn vid relingen. Sällan dröjer det innan de fått upp ögonen för den unga flickan och hennes skönhet, som är slående. De blandar förföriska fraser med glåpord för att locka henne till sig. Men från en glugg till kabyssen håller den gamle mannen uppsikt. Var gång han bedömer att någon av fiskarna kommit för nära hans skyddsling spänner han bågen och avfyrar några vässade pilar. De är avsedda som varningssignaler. På ett skrämmande nära avstånd borrar de in sig i båtrelingen. Men bågen används inte enbart som vapen. Med hjälp av en stråke, som förs över bågens spända sträng, kan den frambringa kärleksfulla toner. En sällsam musik som mannen spelar direkt till flickan, och som hjälper till att befästa stämningen i filmen.

The bow visar slitningarna mellan det traditionella och det moderna, en kamp som är högst rådande i Kim Ki-Duks Sydkorea. När en ung fiskare kommer till båten och blir föremål för flickans förälskelse, vaknar för första gången hennes längtan efter ett annat liv. En dröm som saknar utrymme för den gamle mannen. Mannen känner av spänningarna och stressar medvetet på räkningen i almanackan, om bara några veckor fyller flickan 17 och då ska de gifta sig med varandra. Det är inte svårt att ana mannens känsla av otillräcklighet. Han vet att han aldrig kan ge sin älskade vad hon begär och hans ambivalens blir tydlig då flickan får en cd-spelare av fiskaren hon förälskat sig i. En spelare hon värdesätter högt men knappt hinner med att använda innan den gamle mannen ryckt den ur hennes händer och krossat den mot båtdäcket.

Våldet i Kim Ki-Duks tidigare filmer har chockat biopubliken, ändå säger Kim Ki-Duk att han är starkt emot alla former av våld. Även The bow innehåller våldsamma inslag, men främst är det handlingen som sätter mina nerver på spänn. Utgången är aldrig given och gång på gång ändrar filmen riktning. Slutscenerna kan få vem som helst att spekulera i regissörens syn på kvinnlighet och sexualitet. Men det som ändå väger upp är den fina berättarkonsten. En pärla för den som lyckas hålla spontankritikern i schack under 90 minuter.