Vad har egentligen hänt med titelöversättarna i Sverige? OK att man fattar första Ludlum-filmatiseringens "identity", men ärligt talat, hur många kan på momangen ge ett svenskt ord för "supremacy"? Efter viss konsultation med lexikon visar det sig stå för såväl överhöghet som överlägsenhet. Dessa ord kanske inte slänger sig så lätt i munnen med det kompakta agentnamnet. Men ändå får denna titel mig att sakna hur det lät med gamla agentfilmer eller något mer noir-klingande. Till exempel Hämnd i Berlin, eller Mord i det förflutna skulle låtit lite häftigare. Nåja, jag är inte den som brukar föredra titelöversättningar, men i detta fall rör det sig om en originaltitel som är ytterst vag i relation till innehållet.

Det har passerat två år sedan Jason Bourne (Matt Damon), assisterad av tyska Marie (Franka Potente), lyckades ta sig ur sin amnesiknipa i Paris och få den gamla attentatsgruppen Treadstone att läggas ner. Fortfarande har han dock problem att minnas åren innan det misslyckade mordförsök som orsakade hans minnesförlust. Svettig vaknar han upp från sina mardrömmar, som stör kärleksparets trygga bungalowliv i indiska Goa. Men snabbt händer mer som skingrar friden. En silverfärgad Hyundai dyker upp med en hitman bakom ratten och Jason kastas åter in i farliga spionhärvor och frenetiska biljakter i europeiska huvudstäder.

Om första nyfilmatiseringen av Robert Ludlums Identitet okänd koncentrerade sig på den inledande intrigen kring Jasons uppvaknande och anpassning till sina agentkunskaper, så blir uppföljaren en sorts fördjupning av den mer etiska pånyttfödelsen. Minnena klarnar en aning och får honom att inse att han tidigare var en rätt sociopatisk figur som utförde sina uppdrag utan barmhärtighet. På så sätt utvecklar denna film det som tycktes saknas i den första filmen – nämligen ett mer avancerat karaktärsporträtt. Medan Roger Youngs TV-film från sent 80-tal hade denna psykologiska helhet, plus en mer klockren placering i det kalla krigets slutskede, så är det hos Doug Liman och nu Paul Greengrass mer emfas på att förstärka Jasons huvudvärk. Insikten om tidigare synder hinner knappt realiseras innan poliser eller agenter slår in dörrarna och tvingar honom att fly genom närmaste fönster.

Som actionthriller fungerar det dock sisådär. Tyvärr går det alltför snabbt – hela tiden. Inte bara ryckigt och spastiskt i klippningen, utan även kamerarörelser som i sin iver att föra in åskådaren mitt i tumultet missar att låta oss vila ett tag. Låta oss få grepp om intrigen. Nu är det inte tal om någon större intrig, men det skulle ändå hjälpa en del ifall Greengrass lät de anrika miljöerna, i koppling till det kalla krig som historien spinner på, få mer speltid än som simpel dekor för kraschade bilar. I hans förra film, Bloody Sunday, blev vildsintheten i bildflödet ett sätt att ge nerv åt de blodiga drabbningarna på Derrys gator. Men i denna film stjälper det för mycket av vår insikt i Jasons bekymmer. När han långt in i filmen möter en av de personer han förstört livet för, för att be om ursäkt, uppstår plötsligt en kolossalt snygg sorgescen. Men eftersom den föranletts av en, i alla avseenden häftig biljakt, går det inte riktigt att ta in den sympatiska innebörden. Ungefär vad som skedde i Renny Harlins besläktade Long Kiss Goodnight.

Ändock, om man bortser från viss överentusiasm i klippningen och ett bortsjabblande av huvudkaraktärens dystra känsloliv så är det en hyfsad spionthriller. Mycket, mycket bättre än Tony Scotts Spy game som kom för ett par år sedan. Och underskattade Matt Damon gör ännu en bra prestation, trots de dåliga förutsättningarna med sitt pojkaktiga utseende. I en viktig sekvens, som påminner en hel del om en scen ur Anthony Minghellas The Talented Mr. Ripley (även den med Matt Damon), så stirrar han in i två reflektioner av sig själv och ser både sitt förflutna och sitt nya jag. Även om det är en fotoklyscha om något, så lyckas Damon i det ögonblicket övertyga oss om att Jason Bourne är mer än en dussinhjälte.