IMPORTFILM

Lee Frost (f. 1935), vars riktiga namn är David Kayne, var en av de stora exploatörerna i amerikansk film på 1960- och 70-talen, och The Black Gestapo är en typisk Lee Frost-film. Som vanligt stod han själv, tillsammans med polaren Wes Bishop (Charles Pelletieri, 1933-93), för manus, och bägge har en mindre roll i denna, något skruvade, blaxploitationfilm som hette Ghetto warriors från början.

Filmen börjar med att vi får följa ett gäng militanta svarta som lyssnar till ledarens, general Ahmeds, ord:

- Martin Luther King had a dream. I offer you reality!

Klipp till Hitler och hans marscherande patrask ur nån svartvit gammal journalfilm, vilket vi får avnjuta till lite funky soul music. Groovy, man! Ahmeds närmaste man, överste Kojah, föreslår en säkerhetsstyrka om 20 man som kan slå till där det behövs. Ahmed nekar, han vill undvika konfrontation (hur var det nu med realityn...?!?). En snygg, svart sköterska, Marsha, trakasseras av två honkeys (vitingar), Vito (Phil Hoover, känd från flertalet Frost-filmer) och Ernie (Wes Bishop), och senare våldtas hon. Tjejen var Ahmeds trolovade, så nu säger han OK till specialstyrkan. Som hämnd kastrerar hans män Vito hemma i sitt eget badkar.

Men nånting går snett. Snart är specialstyrkan Black Army (!) den som står för trakasserierna av affärsidkare, och är de som utkräver beskyddarpengar. De är de nya bossarna i stadsdelen Watts, och de gör lite som de vill. Prylar vitingar i rutiga golfbrallor till skön soulmusik om de känner för det. Säljer knark till kidsen. Detta ses inte med blida ögon av vite gangsterbossen och fjollan, Vince, spelad av Lee Frost själv i löst sittande tupé. Ett gangsterkrig, modell Chicago 1930, bryter ut och det blir rena massakern i en barbershop. Ernie hotar med att döda "tio av era mot en av våra" - precis som nazisterna gjorde.

Ute på landsvägen kommer en stor bil med två snygga brudar åkande förbi Ernie. En av dessa är svensk-schweizisk-amerikanska Uschi Digard (f. 1948), som har viftat med sina gigantiska meloner i närmare 100 filmer på 20 år. Bara under 1975 gjorde hon åtta filmer, varav The Black Gestapo och Peckinpahs utmärkta Killer elite var två. Rätt känd är även Supervixens av Russ Meyer. I alla fall så lurar hon och kompisen Ernie i en fälla. Under tiden har Black Army fått nya uniformer, som mer och mer påminner om nazisternas, och deras flagga är svartvit mot röd botten.

Sen bjuds vi förstås på lite sex, annars hade det inte varit en Lee Frost-film. Här är det Ahmed och Marsha som idkar lite sweet, sweet lovin', dock utan några djärvare inslag. Lite tuttar, det är allt. När Ahmed senare kommer till insikt om vad Kojah och hans anhang håller på med, startar han ett enmanskrig, och han går till attack mot det träningsläger i djungeln (i denna film finns det djungel i Los Angeles...) som nyttjas av Black Army. Där sitter Kojah och hans brud (Uschi) och käkar buffé på dukat bord, med kandelabrar och hela konkarongen.

Från asfaltdjungeln till vanlig djungel är ingen match för Ahmed, som rensar upp och hämnas sveket i denna underhållande film. Förhoppningsvis återkommer vi innan vintern med en krönika om denne Lee Frost, som bjudit oss på filmer om kvinnliga poliser och om nazistiska kärleksövningar i koncentrationsläger, plus att han gjort en WIP-film (om brudar i bur) i Danmark...!