Det är bara 15 år sen Michael Moores Roger och jag hade premiär i USA och Kanada, och när den väl kom till Sverige i mars 1990 hade den redan kammat hem en rad prestigefyllda priser. Och rakat in nära sju miljoner dollar hemma i USA på satsade $160.000, varav Moore, en arbetslös journalist,  lånat ihop det mesta utöver de pengar han fick in på två loppis och checken från Ed Asner. Man undrade hur en dokumentär om en kille som i en hel film försöker få tag på General Motors dåvarande VD, Roger Smith, kunde locka folk till biograferna och dessutom erhålla priser. Idag vet vi bättre. Hans Bowling for Columbine (2002) kostade $4 miljoner och drog in drygt det femdubbla, samt erhöll en Oscar och ytterligare runt 25 priser världen över, medan årets Fahrenheit 9/11 bara i USA drog in $120 miljoner på satsade sex.

The big one är hans andra långfilm och daterar sig tillbaka till 1997. Den blev aldrig nån succé, och det är inte så svårt att se varför. Filmen tycks ha varit ett beställningsjobb från brittiska BBC, där man ville följa Moore på hans PR-turné för sin nya bok Downsize this. Han kuskar land och rike runt och signerar böcker i bokhandlar lite varstans, men söker samtidigt upp mindre orter, gamla knegarsamhällen, som drabbats av just det han berättar om i boken. Om nerskärningar bland USA:s storföretag, som flyttar ut sin produktion till Tredje Världen för att maximera vinsten i redan framgångsrika företag. Stora uppsägningar i Stora företag som drar Stora lögner och gör Stora vinster. Fast han inleder filmen med ett föredrag där han berättar om kampanjbidragen han skickat ut till tre presidentkandidater för att testa deras moral. Bob Dole fick $100 från "Satanister för Dole", Bill Clinton lika mycket från "USA:s hampaodlare", Ross Perot erhöll en hundring från "Pedofiler för fri handel" och Pat Buchanan detsamma från "Abortföreträdare för Buchanan". Inga checkar kom i retur. Bob Dole löste in sin först.

Det är med den typen av absurd humor han gjort sig populär, för det kvittar hur rätt man har i jakten på skurkar bland storföretagare och politiker om man bara står och mässar om hur genomruttna de är. Sen är ibland verkligheten så grotesk att man inte behöver skoja till det. Som chokladfabriksarbetarna vid Leaf i Centralia, Illinois, som nyligen fått sparken. Via videoband. Innan dess har de fått uppleva hur deras löner halverats och alla förmåner, som pension, tand- och hälsovård, dragits in. Han avslöjar ockå att Företags-Amerika varje år ehåller $170 miljarder i bidrag (hur rimmar det med fri handel...?!?), bland annat marknadsföringsbidrag för reklamkampanjer för godis i Tredje Världen. Och så träffar han Rick Nielsen från Cheap Trick och bjuder på en hyfsad imitation av Bob Dylan. Intressant är också när han på stående fot bjuds in till samtal med Phil Knight, grundare av och härskare över Nike, ett företag som betalar basketstjärnor några tiotals miljoner dollar per år för att använda hans skor, medan de som tillverkar skorna - unga tjejer i Indonesien - tjänar ett par spänn om dan. Han berättar entusiastiskt att han är en stor fan av, och gärna har en diskussion med, Michael Moore. Uppenbarligen är han mån om sin image som "medveten" affärsman, men här kläs han av inpå bara kroppen och visar snart hur det är ställt med det engagemanget...egentligen.

Tyvärr saknar The big one samma skärpa och bett som Moores övriga filmer, och liknar mest en reklamfilm för dennes bok...vilket den ju i och för sig också är. Den saknar inte sina poänger, men blir ofta långrandig. Jag menar, hur många gånger till orkar vi se Moore stå där med spelad förvåning i foajén på nåt storföretags huvudkontor, ledsagad ut av tröga vakter och annan villig personal? Hur mycket oftare gitter vi följa honom bakifrån i sina säckiga jeans med Gällivarehäng? Men Moore har blivit en mycket duktigare dokumentärfilmare sen dess, och nu väntar vi bara på Sicko, hans kommande film om den amerikanska sjuk- och hälsovården.