The Bank är en film från Australien, och på något sätt känns den väldigt australiensisk. Jag vet inte riktigt varför. Men det är i alla fall något ganska positivt.

I centrum för handlingen står Jim, ett tvättäkta mattegeni som försöker utveckla ett program vilket kan förutsäga börskurserna. Något som kanske inte är möjligt ens i teorin men som jag tycker man kan ge ”the benefit of a doubt”. Denna hans forskning leder i alla fall till en anställning på bankjätten Centabank, där han tilldelas alla önskvärda resurser för fortsatt utveckling och en lön som gör det möjligt att leva lyxliv. Dessutom blir han förälskad i en vacker kvinna som också jobbar på Centabank, och förälskelsen visar sig snabbt ömsesidig. Han tycks alltså ha det så bra någon kan önska. Vilket man däremot inte kan säga om det småföretagarpar man får följa parallellt med honom. De står nämligen på ruinens brant. Men vad är egentligen kopplingen mellan de två handlingslinjerna? Det är en osäkerhet som väcker nyfikenhet.

Tyvärr visar sig det hela handla om storfinansens gränslösa ondska, vilket jag definitivt sett för många gånger. Men det är åtminstone i slutet ganska spännande, det kan ju inte förnekas, och Anthony LaPaglia är bra som den hänsynslöse bankdirektören Simon, rövarkapitalismens bäste talesman sedan Gordon Gecko i Oliver Stones Wall Street. Dessutom finner jag av någon outgrundlig anledning alla dessa dataskärmar med kurvor, fraktaler och mysko matematiska tecken riktigt fascinerande.