I Oscarstider släpps det i regel åtminstone ett halvdussin filmer som försöker pricka in de säkra korten när det gäller att få akademiens godkännande. Gärna ska filmen klocka in på närmare tre timmar, gärna vara baserad på antingen en historisk händelse eller historisk person, gärna vara gjord av en regissör av rang med hantverkare och skådespelare som redan noterats av akademien med åtminstone en nominering. Om någon av Weinstein-bröderna är inblandad på något hörn, är det ett plus i kanten. The aviator har allt detta, och bägge bröderna Weinstein. Och till skillnad från Scorseses förra, den oerhört välgjorda men mediokra Gangs of New York, så har man en mer intressant historia att berätta.

The aviator handlar om Howard Hughes, den excentriske affärsmannen som lyckades bringa sig en förmögenhet på sina två intressen: film och flyg. Nu fokuseras det tacksamt nog inte på de sista åren av Hughes liv, då han fobisk för bakterier satt isolerad i sitt rum, naken med evigt växande naglar och Kleenex-paket överallt. Här snuddar man knappt vid de mest psykotiska delarna av denne man när man skildrar Hughes under de 20 år då han tog sig från att vara en spoling till filmproducent med extraordinära visioner till att vara världens rikaste man. Och det är ett fascinerande leverne vi har att följa. Hughes hade romanser med skådespelerskor som Katharine Hepburn, Ava Gardner och andra bombnedslag, han hade kontakter inom det politiska livet, han agerade gärna testpilot för sina nya aerodynamiska kreationer och var i högsta grad inblandad i skeenderna kring PanAms planerade monopolisering av den transatlantiska flygtrafiken,och drogs inför rätten som konsekvens av detta.

John Logan har haft mycket material att bearbeta till det manus han till slut fått ihop, för det är verkligen ett pusselarbete han gjort här. Brett är det också, med vissa fullt logiska avstickare i form av actionsekvenser, lite som A Beautiful Mind som fläckvis klev in i thrillergenren. Till skillnad från Russell Crowe genomgår Leonardo diCaprio inte en fullständig metamorfos, men den Golden Globe han fick för titelrollen den gångna helgen är välförtjänt, och vid det här laget måste han ha tvättat bort sin tonårsflickidolstämpel en gång för alla. Mitt i kavalkaden av stjärnor finns det dock en annan som lyser klart starkast: Cate Blanchett. Mer lysande än på länge, och då är ändå hennes lägstanivå något som de flesta skådespelare bara kan drömma om att komma upp till.

Hantverket är naturligtvis proffsigt genomfört - vad kan man annars förvänta sig av ett gäng som detta - men magin infinner sig dessvärre aldrig. Det tänder aldrig riktigt till som det gjort i vissa av Scorseses tidigare filmer. Exempelvis Casino som trots sin spellängd och omfattning ändå gav mersmak, medan man efter The aviator känner sig mätt. Och på något vis känns det fullt logiskt att Scorsese själv har uttalat sig om att han hellre skulle vinna en regi-Oscar för Tjuren från Bronx eller Maffiabröder än det pris han med all sannolikhet kommer få för lång och trogen tjänst för The aviator om en dryg månad.