Redan 1971 filmades Michael Crichtons bok The Andromeda strain första gången, då med Robert Wise som regissör. Versionen som ska avhandlas här är dock nyinspelningen som gjorts för TV och som kom 2008. I detta fall heter regissören Mikael Salomon och det är Robert Schenkkan som förvandlat romanen till manus. Här är historien uppdelad i två långfilmlånga avsnitt, precis som då den visades på TV för första gången. Dessa delar utgör tillsammans ett nästan tre timmar långt och rafflande äventyr, fullt med teknik, effekter, action, politiskt fulspel, miljötänkande och kamp för att rädda vår hotade jord ifrån undergången. Detta hot är i form av ett mycket elakt och dödligt virus som Tellus och dess invånare tvingas stifta bekantskap med. Jo, det är mycket på samma gång som har pressats in i handlingen, men bortsett från att kärlekshistorien mellan Dr. Jeremy Stone (Benjamin Bratt) och Dr. Angela Noyce (Christa Miller) inte hinner ta fart på allvar och att Stone heller inte lyckas förena sig med sin son på allvar – grabben får nöja sig med att ha en farsa som räddar världen istället för att umgås med honom, samtidigt som han lever med en morsa med psykiska problem – så lyckas man i slutet med att sammanfoga alla de röda trådarna. The andromeda strain inleds med att två tonåringar nästan krossas av en fallande satellit, där de ligger och hånglar i ödemarken.

De förstår inte vad det är som har landat, så de plockar upp tingesten på bilflaket och kör den till den lilla hemstaden Piedmont i Utah, där de bor. Snart avlider invånarna av svåra smärtor och de som inte dör av dessa tar sina egna liv. De enda överlevande är en kolikbaby och en alkoholist, och vad kan dessa möjligtvis ha gemensamt som gör att de överlevt i en stad där alla andra dött? Ett gäng högutbildade vetenskapsmän samlas för att lösa gåtan med satelliten och giftet den utsöndrar, samtidigt som militären sätter det utsatta området i karantän. Samtidigt får en journalist nys om konstigheterna och börjar nysta i mysteriet, med sitt liv som insats, och under tiden sprider sig det dödliga viruset till allt större områden. Mikael Salomon som också regisserat Band of brothers omger sig med skådisar som Daniel Dae Kim från Lost, Eric McCormack från Will & Grace, Ricky Schroder från NYPD Blue, Andre Braugher från City of angels och Viola David från Disturbia, med fler. Jag tycker att han och teamet lyckats rätt bra med att göra en spännande och intressant science fiction av The andromeda strain, även om den inte är helt perfekt. Sekvensen då en orm tar en kanin är till exempel inte alls realistisk och visst ser man att fåglarna som attackerar soldater är animerade emellanåt, men i det stora hela är effekterna tämligen imponerande, speciellt för att vara en film skapad för TV. Visst blir det lite för mycket tekniskt snack emellanåt och den amerikanska presidenten känns lite väl hyvens för att bli helt trovärdig, men det är inte värre än att man kan leva med de detaljerna.

Skådisarna spelar sina roller proffsigt, om än rätt känslokallt, men då The andromeda strain knappast är den sortens film som bygger på närgångna studier av rollfigurernas psyken eller känsloliv, så är det helt okay. Det här är laddad actionunderhållning, men med en tanke, även om miljöengagemanget är ytligt, och historien håller intresset uppe från början till slut. Att det sedan förekommer orealistiska sekvenser, som då en av vetenskapsmännen skär tummen av ett lik och kastar upp den till sin kollega som fångar den, vilket torde vara omöjligt under rådande omständigheter, gör mig ingenting, då denna film knappast gör anspråk på någon större realism för övrigt heller. Det här är fantasi och bör uppfattas och uppskattas som sådan. Sedan finns det givetvis en del tankebanor även här som kan vara intressanta att fundera över, men vitsen med filmen är främst att förmedla spänning och på den punkten är resultatet lyckat. Tillhör du dem som kräver rymdvarelser, monster och levande robotar kan du glömma den här filmen, för detta är varken E.T., Alien eller Terminator, utan en modern science fiction-saga där hotet är mer osynligt än så. Dock förekommer det en del actionladdade och våldsamma scener, men inte i sådan utsträckning att man tröttnar eller blir uttråkad av dem. Istället är handlingen varierad och hyggligt mångdimensionell. The andromeda strain lär inte gå till världshistorien som ett ”viktigt” eller nyskapande mästerverk inom sin genre, men den lyckas absolut med sitt uppsåt.