Om man har regisserat ett par filmer vars intäkter skulle kunna reglera Sveriges statsskuld, vad är då nästa steg? Frågar man Robert Zemeckis, Sam Raimi eller Michael Bay skulle svaret vara solklart: man startar ett produktionsbolag (Dark Castle, Ghost House Pictures, respektive Platinum Dunes), väljer skräckfilm som genre och låter nykläckta regissörer få pröva sina vingar. Insatsen är inte alltför hög, då rysare är relativt billiga att producera om man använder sig av skådespelare som är på vippen att skaffa sig ett namn. Tar man också historien från en redan existerande film som ingen mer än filmnördar faktiskt har sett behöver man inte bemöda sig om att hitta på en ny historia, men kan samtidigt förlita sig på att det ändå känns nytt för de flesta. I det här fallet är det alltså Bays Platinum Dunes som står för remaken av Huset som Gud glömde (1979).

1974 skakas den idylliska småstaden Amityville av ett vansinnesdåd. Sex av medlemmarna i familjen DeFeo hittas brutalt mördade, skjutna med ett gevär medan de legat och sovit. Gärningsmannen är den äldste sonen Ronald som säger sig ha blivit uppmanad till detta av röster i huset. Ett år senare har familjen Lutz gjort ett rejält kap. De har köpt ett hus, vars prislapp är minimal för vad de har fått. De har köpt samma hus som familjen DeFeo bott i. Och snart börjar viskningar höras i ventilationssystemet. The Amityville horror baseras på en 70-talsrulle som baseras på en bok som i sin tur baseras på en verklig händelse. Med andra ord bör sanningshalten tas med en nypa salt och denna film bör tas för vad den är. Men den bör tas på allvar för vad den är. Man har för ovanlighetens skull satt en riktigt enerverande barnskådis i familjen Lutz (lyckligtvis den som förekommer mest sällan), och ibland känns det som att vissa scener antingen trimmats ner alltför mycket eller att de inte fyller något större syfte, och vissa reaktionsmönster känns inte plausibla om man tänker rent logiskt, men på det stora hela klaffar kuggarna. 

Bay har för andra gången på raken lyckats ta en kultklassiker vars värde ärligt talat inte borde vara det som det fått i kultkretsar, och förpackat det till något som faktiskt är genuint bra. Regissören Douglas sköter sitt jobb väldigt väl med att skapa spänning i subtila scener. Han hade egentligen inte behövt placera blodiga linser i Reynolds ögon för att förklara ting, för saker framkommer bättre när han undviker övertydlighet. Det räcker med de kusliga scener som byggs upp med det snygga kameraarbetet och ljudet. The Amityville horror är nämligen mer spännande än det mesta som gjorts den senaste tiden. Ståpälsen framkallas frekvent oavsett om det är befogat eller ej, och visst rycker man till med jämna mellanrum - nästan alltför ofta - och obehaget infinnes konstant. Inte lika mardrömsframkallande som The Ring, inte samma elaka mangling som i The Texas chainsaw massacre - Motorsågsmassakern, men The Amityville horror är inte långt efter.