I ett kollage av vidriga bilder från svältkatastrofer, krig och ond bråd död till dunkande populärmusik öppnar Lukas Moodyssons och Stefan Jarls senaste alster, om de dömda aktivisterna från kravallerna vid EU-toppmötet 2001. Regissörerna Moodysson och Jarl har valt att i sin gemensamma film inte bara dokumentera vad som verkligen hände på Avenyn och Vasaplatsen en ljum sommardag för två år sedan, utan att också med avstamp i Göteborg beskriva en dekadent och galen värld. De unga människornas världsåskådning, som avspeglas i bildkollaget, är naiv och kompromisslös. En bitter samtidshistoria om polisbrutalitet och ekonomisk elitism kan ta sin början.

 Som liberal känner man sig väldigt främmande för de åsikter som presenteras i filmen, det vill säga de som sviker marknadsliberal ekonomisk progression och istället hyllar kollektivistiska våldslösningar på sociala problem. Utöver detta är Terrorister som inlägg i Göteborgsdebatten sannerligen inte trovärdigt då Stefan Jarl, som han uttryckte det vid presskonferensen, " skiter fullständigt" i sanningshalten i aktivisternas berättelser. Sanningen och verkligheten är någonting som jag tycker borde vara bekräftad i dokumentärfilmer, inte oviss som i denna. Detta torde vara särskilt viktigt i denna film, som är ett av de få medium där de ungdomar som deltog i demonstrationerna ges en rättvis chans att återge sin version av händelseförloppet. Det enögda och verklighetsfrämmande vänsterperspektivet känns dock tröttsamt och man saknar källkritik från regissörerna. I inte en enda bildruta kritiseras till exempel Hannes Westbergs stenkastande och andra aktivisters skadegörelse av allmän såväl som privat egendom. Istället bevittnar man ett kamratligt och ibland påhejande förhållande mellan filmarna och ungdomarna. Allt känns också väldigt ogenomtänkt, vilket regissörerna själva medger. Fortfarande när de klippte filmen visste de inte hur Terrorister i slutändan skulle framstå. Denna oorganisation tycker jag lyser igenom relativt tydligt, speciellt när spektakulära bildmontage friskt blandas med långa intervjusekvenser och klipp där Stefan Jarl bara kör bil mellan olika platser.

Det bjuder emot att se det ovan nämnda kollage av otäcka bilder och sekvenser, vars samband med kravallerna i Göteborg är alltför långsökt. Resonemanget om hur kapitalismen i olika former (Europeiska Unionen presenteras som en av dem) stänger ute fattiga människor, och vikten av att bekämpa den är inte mer än en dålig ursäkt för att kasta sten och begå brott. Lukas Moodysson menar självsäkert att sådana "analyser av världen" är någonting som han kan instämma i. Den utlovade undersökande dokumentären om en uppslitande händelse blir då tyvärr mer en lovsång till brottsliga handlingar än någonting annat. Moodysson nämnde också i förbigående att människor gråtit när de sett filmen - ja, av leda möjligtvis.