Arnold var nyligen på framsidan av tidningen NU med sin aningen mer avslappnade kroppshydda. Plötsligt kändes hans bröststudsningar i Altmans Långt farväl långt farväl. För er som inte har koll är Arnold född 1947, dvs de senaste tio åren har han föreställt vara en sisådär tio år yngre för att inte bli en PR-mässig flopp. Marknadsföring har dock aldrig varit hans svagaste sida. Ibland känns hans engagemang betydligt mer känslomässigt laddat off-screen än på duken. Om man då ser till hans aktörsprestationer, kan han skatta sig lycklig av att en gång fått förtroendet att spela actionfilmernas största rock’n’roll-hjälte - terminatorn. "Sarah Connor?" "Yes" "Ka-blam!" - kanske det mest kärnfulla replikskiftet i Hollywoods historia.

1984 kom första filmen, 1991 den andra och nu kommer alltså, tolv år senare, den andra uppföljaren. Det behövs kanske en resumé. En kortfattad åtminstone eftersom jag antar att alla som besöker vujer.com har sett de tidigare filmerna minst fem gånger tidigare. Framtiden är dyster för mänskligheten. Våra egenskapade maskiner har tagit över kommandot och har praktiskt taget utrotat jordens befolkning. Alla förutom en aktiv motståndsgrupp ledd av John Connor som kämpar tappert. Eftersom tidsresor är möjligt i framtiden har maskinerna skickat tillbaka s k terminators som ska förhindra att Connor ens existerar. I ettan försöker de förhindra hans födsel, i tvåan att han ens ska komma in i puberteten. Frågan kvarstår ännu logiskt sett varför inte maskinerna skickar ett hundratal terminators på en gång och får jobbet avklarat. Svaret ges ej i trean heller.

Vad som måste tilläggas är dock att tvåans avslutning, där kärnvapenkriget förhindrades (jorden gick inte under 1997), omintetgörs i inledningen av tredje filmen när ett super-datavirus börjar sprida sig globalt. Amerikanska armén ser projektet Skynet som lösningen, ett Internetianskt försvarssystem i stil med 80-talets ihåliga Star Wars. Okunniga om framtiden har de inte hajat att det är just ett sådant maktöverlåtande till den maskinära världen som kan skapa trubbel.

John Connor är vid det här laget en lösdrivare i tjugofemårsåldern. Han bryter sig in på djursjukhus för att boffa bedövningsmedel och plågas ännu av mardrömmar om terminator-arméer. Veterinären Katherine Brewster ertappar honom en morgon och hinner inte ens ringa polisen innan det kommer fler oväntade besök. Tredje filmens utsända bödel, T-X (även Terminatrix kallad), visar sig vara ute efter såväl John som Katherine, tillika en hel grupp med dem jämnåriga som i princip får Sarah Connor-hälsningen. Och självklart är Arnold henne i hasorna för att rädda mänskligheten.

En filmserie som lyckas ha en tjugoårig livslängd är sällsynt, speciellt utan att förlora i kvalitet. Det närmaste jag kan tänka mig inom samma genre är Alien-serien, men den håller heller inte i längden. Gemensamt är dock det dystopiska utrotningshotet. Att något icke-mänskligt skakar våra grundvalar. Den existentiella kampen emellan människa och maskin är intressant, eftersom det i Terminator-serien finns en symbolik av självdestruktivitet inblandad. Något som kan appliceras på det mesta av vår teknologiska forskningsverklighet, vare det rör sig om på kort eller lång sikt. En dag kommer människan ha förbrukat sina resurser och gå under. På så sätt förblir hotet i tredje filmen lika bittert.

Ska man dra vissa jämförelser, har trean till skillnad från de första två skakat av sig tvånget att utspela sig nattetid. Detta gör det svårare för filmteamet att återskapa känslan av en överhängande dödsdom på såväl karaktärer som publik. Men utmaningen verkar enbart ha triggat producenterna till storspel. Intrigen är i princip densamma som i tvåan, men medan Arnolds omvandling till hjälte i den filmen skapade en viss förutsägbarhet för hur det skulle sluta, är det öppet lopp i trean. Fotografen Don Burgess (Spider-Man) har gjort underverk med sina bildkompositioner och fogar sig inte under den tvångsmässiga hets som präglar dagens actionfilmande. Den inledande biljakten är bland det svettigaste, ja kanske den absolut snyggaste actionscenen någonsin gjord. Och då hade Matrix 2 ingen pjåkig sådan scen heller. Cred ska även skänkas till ljudteknikerna. När bilar flyger åt höger och vänster och en liten gummibassäng hamnar i vägen för vansinnesfärden genom en villaförort, hör man närapå spänsten av hur mycket luft det är i den.

Men framför allt är trean en succé genom att det känns som en värdig avslutning för Arnold. (Något säger mig förvisso att han kommer ta del av en eventuell fyra - ta i trä) Hans star quality skiner verkligen igenom. Om hans one-liners var det som separerade tvåan från ettan, är de i trean av guldkaliber. Utan att racka ner på spänningen är det stundtals väldigt roligt och tydligt är att Arnolds självdistans har växt med åren.

Dessutom är han uppbackad av en välspelad trio - Nick Stahl (uttrycksfull i det lilla), Claire Danes (för en gångs skull känns hon vuxen) och Kristanna Loken (fåordig men stencool) - som gör att spänningen för hur det ska gå vibrerar ner i benmärgen, likt biofåtöljerna när man får än en gång skåda och framför allt höra marscherandet av metall över dödskallar. Så bänka er kvickt - för ska ni se en actionfilm i år så ska det fanimej vara Rise of the Machines.