Peter Greenaways filmer får mig ofta att vilja spy. Och det är egentligen en komplimang eftersom jag uppskattar att beröras ordentligt av filmer jag ser. Men även om det inte är en fråga om äcklighet – åtminstone inte alltid – så finns det element i Greenaways historier som jag stöter mig med av andra orsaker. Som att det går runt en naken manlig staty i Tecknarens kontrakt vars närvaro jag inte kommer underfund med. Mina gissningar fumlar vilt i teorier om materialism, natur kontra bebyggnad, den mänskliga kroppen kontra den avbildade, men var jag än vänder mig så får jag arslet fram – en självuppfattning som förargar, men på samma gång förtjusar mig. För utan den skulle jag aldrig gå tillbaks till att se om Greenaways filmer.

Tecknarens kontrakt är en sedelärande historia i ett avseende – den lär oss att de styggelser man fäller om andra oftast slår tillbaks mot en. Det är också en cynisk historia i sin betraktelse av människan – vi är i grunden alla utnyttjare av våra medmänniskor och enbart den som kan balansera detta inom det sociala spelet överlever. Tecknaren Mr. Neville har till en början lätt för att öppet håna och förakta människor i hans omgivning, men eftersom han också besitter ett fläckfritt rykte vad det gäller hans yrke så kan hans status leva på topp. När rikemanshustrun Mrs. Herbert anlitar honom för att skissa tolv teckningar på lika många dagar av hennes makes herrgård medan han är bortrest, kräver Neville gengäld – hon bör tillfredsställa hans alla begär på ”privata nöjen” under samma period.

Mr. Neville, spelad av Anthony Higgins med perfekt kyla och arrogans, skrider till verket och tecknar av godset. Under hans vistelse lyckas han samtidigt reta upp de flesta av Mrs. Herberts goda vänner med att ställa intima frågor om deras positioner. Ju längre tid som förflyter, desto mer detaljer uppstår i de teckningar Greenaway låter oss bevittna. Neville lägger märke till saker och ting som inte borde finnas i bilderna, speciellt som han har begärt att alla miljöer ska vara avbefolkade och tomma. Samtidigt vredgas alltfler över hans närvaro och han börjar själv känna sig illa till mods över vad hans avbildning av godset egentligen visar.

Tecknarens kontrakt är en av de mest komplexa filmer som gjorts. Nevilles teckningar skapar nya djup i de eleganta miljöskildringarna av sent brittiskt 1600-tal, vilka i sin tur berättar mer än vad till och med han själv upptäcker. Det är film som arkitektur, eller rättare sagt en arkitektonisk analys av vad film egentligen är för ett märkligt väsen. I dialogerna mellan Neville och de kvinnor som konfronterar honom uppstår dessutom ett maktspelsscenario som har ytterst många vinklingar och nyanser. Och mitt i allt uppstår en ur filmteoretisk kontext klassisk mordhistoria – vittnet som sakteligen lär sig förstå vad det är han har sett. Jag kan inte lura er att tro att jag förstår denna film till fullo, men precis som i fallet med Resnais I fjol i Marienbad eller Kubricks År 2001 har Tecknarens kontrakt en helt säregen mystik som gör att man bara måste se om filmen om och om igen. Och krävs det att man blir sjuk på kuppen så är det bara att foga sig.