Tears of the sun är en intetsägande titel på en intetsägande film. Bruce Willis är kapten inom Navy SEAL, flottans specialstyrka för operationer i fientlig terräng. Hur de jobbar skildrades redan i Navy SEALS från 1990, med Charlie Sheen i huvudrollen.

Den här gången är det alltså Bruce Willis i huvudrollen, och hans uppdrag är att frita några amerikanska medborgare på en missionsstation inne i Nigerias djungler. Bakgrunden är att den legitima regeringen störtats, och att dessa amerikaner - en läkare, ett missionärspar och några andra frivilliga - inte är säkra längre. Så nu skickas kapten Walters (Willis) och hans mannar in för ännu ett grabbigt uppdrag. Väl på plats vägrar dock doktor Kendricks (Monica Bellucci) lämna de flyktingar som sökt sin tillflykt till missionsstationen och dess kyrka. Så Walters lurar henne att tro att alla ska få följa med i räddningshelikoptrarna, varpå man beger sig ut i djugeln.

Väl framme vid avtalad mötesplats, visar det sig dock att det mycket riktigt bara finns plats för Kendricks och Waters, samt hans mannar. Övriga blir dumpade där, mitt ute i ingenstans. Men när helikoptrarna strax därpå flyger över den brinnande missionsstationen, där alla de döda tydligt syns från luften, bestämmer sig Walters för att göra nåt han aldrig tidigare gjort: att bry sig. Så de vänder tillbaka och plockar upp i alla fall ett dussin av de strandsatta flyktingarna, varpå Walters och de övriga påbörjar marschen mot Kamerun. En marsch genom fiendeland, där minsta misstag kan vara ödesdigert.

Tja, så mycket mer är det inte. Det är lätt att räkna ut hur det går. Några klarar sig, andra gör det inte. Antoine Fuqua, den förre rockvideoregissören som gjorde Training day (med Denzel Washington som slem polis) till en så tät och raffinerad thriller, har inte lyckats få Tears... att lyfta över standardnivån inom actiongenren, utan den är i stället en väldigt ordinär grabbfilm med en allt tunnhårigare, rundare och mindre trovärdig Willis i ännu en uniformerad roll. Några djupborrningar i människors psyken - allra minst lokalbefolkningens - erbjuds vi inte, ej heller blir vi någonsin riktigt intresserade av vad som sker framför ögonen på oss. Det hela känns som ett hastverk utan någon som helst originell idé eller tanke bakom, och kanke borde filmen blivit ännu en i Die hard-serien stället, så som ursprungligen planerats.

Förvisso är det snygga miljöer (filmen är inspelad på Hawaii), tonsatta av både Hans Zimmers rytmiska etnofusionsmusik och Mel Wessons softa elektronmusik (de jobbade ihop på liknande sätt med Hannibal och Black Hawk down). Men lite mer än ett vackert vykort kan man väl begära av en film för en halv miljard...?!?