IMPORTFILM

Guy Maddin är kanadensaren som specialiserat sig på att göra stumfilm (mer eller mindre) som ibland dessutom liknar riktigt gamla filmer, gärna i nygammal tysk, expressionistisk stil från 20-talet (jag tänker på filmer som Dr. Mabuse, Dr. Caligaris kabinett och Der Golem). Tales from the Gimli hospital, hans första långfilm, är inget undantag.

Gimli är ju inte bara en figur i Sagan om ringen, utan också en stad i Manitoba, Kanada, där en gång för länge sen ett gäng skeppsbrutna islänningar strandade. De stannade i stan, och arvet efter dem märks tydligt bland befolkningens efternamn. Man är inte så lite stolt över detta, och vart och vartannat etablissemang är döpt till nåt med Viking.

Genom Maddin berättar en mormor gamla historier från sjukhuset för sina barnbarn, alltmedan de tillsammans vakar över den döende moderns/dotterns sjukbädd. Hon återberättar här den märkliga historien om Gunnar och "Einar the lonely", som ligger i samma sjuksal. De har, som så många andra, drabbats av nån märklig pest som gör att de sjuka hostar upp blod och nåt som närmast liknar en parasit från nån gammal David Cronenberg-film. Tydligen går det bra att behandla genom att bestryka patienten med en död sjöfågel.

Jovialiske Gunnar är dock vid gott mod, och charmar de söta sjuksystrarna med sina tokroliga historier på isländska, som han illustrerar med hjälp av en död fisk. Ensamme Einar vantrivs, och kastar svartsjuka blickar mot Gunnars bädd, där alla alltid verkar ha så trevligt. Han själv ignoreras helt, och inte ens när han vrålar för full hals får han deras uppmärksamhet. Inte blir det bättre av att en av sköterskorna en kväll hänger upp ett skynke mellan deras sängar, varpå han tydligt kan se konturerna av henne när hon klär av sig och går till sängs med Gunnar. På natten sover stackars Einar oroligt, och går i sömnen och käkar upp sköterskans mössa.

Veckorna går, och Einar blir allt mer desperat i sina fåfänga försök att fånga sköterskornas uppmärksamhet. Han fjäskar för dem genom att ta itu med en del av deras vardagliga sysslor, exempelvis tvättar han Gunnars skitiga kalsonger. Snart drabbas dock även Gunnar av tungsinne, och han berättar historien om hur hans nyblivna brud plötsligt avled. Einar kontrar med en uppiggande historia om gravplundring och nekrofili han utfört. Gunnar blir snabbt sämre och börjar yra om att han är blind, och personalen får nu binda fast honom.

Einar kryper ut i skogen och stöter på en skönsjungande operasångerska, samt några snygga, konstsimmande tjejer i en bäck intill. Sång- och dansshow vidtar, och allt går i lila (filmen är annars i svartvitt). Gunnar plågas nu svårt av syner, och filmen blir efterhand allt mer surrealistisk och obegriplig, innan den ändar efter blott 70 minuter (dock innehåller DVD:n även två kortfilmer, The dead father och Hospital fragment, som tycks ha hämtat inspiration från lika delar Luis Buñuel och Monty Python – jag tänker speciellt då på den famösa Fish slapping dance...).

Storyn, i den mån man kan skönja någon, är förstås inte det viktiga här, utan det är formen och uttrycket som är det väsentliga. Maddin har lyckats mycket bra i sina intentioner att återuppväcka den gamla stilen som präglade stumfilmen, med teatraliskt spel, stora gester och hårt sminkade skådespelare. Som alla är amatörer och lyckas förvånansvärt bra i sina roller. Det gäller ju att överdriva allt i spel och mimik utan att det blir komiskt. Därmed inte sagt att filmen är i avsaknad av humor, tvärtom. Den är riktigt rolig emellanåt, vilket torde framgå av texten ovan. Musiken fyller också sin funktion mer än väl.