I Taking lives upprepar Angelina Jolie mer eller mindre sin roll från I samlarens spår (1999), alltå en polis (i det här fallet en FBI-agent...f'låt, special agent ska det vara...), som är expert på seriemördare. En naturlig fascination i USA då man ensamt producerar 95% av världens seriemördare. Här undersöker hon dock ett fall i Montreal, Kanada, och hon börjar med att lägga sig i graven mördaren grävt åt sitt offer och liksom känna in läget.

Hennes fransktalande kollegor Paquette och Duval spelas av fransoserna Olivier Martinez (skurken i S.W.A.T.) och veteranen Jean-Hugues Anglade, troligen beroende på att det inte finns några skådespelare kvar i Kanada - de är alla exporterade till Hollywood. Som tröst bjuds vi en cameo av Kiefer Sutherland, son till Donald som de facto är från Kanada, och som spelar samma jobbiga typ som han fick göra i många år innan lyckan vände med TV-serien 24. De tvivlar starkt på Illeana Scotts (Jolie) häxkonster och drar mansgrisiga sexskämt på franska, vilket Illeana givetvis talar flytande, supersnut som hon är. Och med tanke på hur vaken och vaksam hon är mot allt och alla känns det märkligt, för att inte säga otroligt, att hon skulle låta kärleken förblinda henne så att hon inte ser det vi alla fattat redan en kvart in i filmen, nämligen att vittnet Jim Costa, som just bevitnat en grov misshandel troligen utförd av seriemördaren, inte riktigt är den han utger sig för att vara. Han avslöjar sig direkt i det första vittnesförhöret, och egentligen är resten av filmen en enda lång transportträcka till den än otroligare finalen.

I en scen går Illeana ner i ett dolt rum i ett gammalt hus och smyger runt med en ficklampa i okänd miljö. Som hämtat ur I samlarens spår, där rummet i fråga var en gammal T-banestation om jag minns rätt. Illeana visar kopior på den fantombild Jim gjort av den man han såg den där kvällen för Jims morsa (Gena Rowlands). Det visar sig dock att morsan inte känner igen sin påstått döde son, trots att hon bara härom dan kände igen honom på stört på en färja, och trots att de inte setts på 20 år. Och då trodde hon egentligen att han var död...besynnerligt. Och finalen sen. Där har den klantiga Illeana fått sparken från FBI för att ha misskött sitt jobb, och lever nu ensam i ett avlägset gammalt hus så som man gör i Hollywoodfilmer när man gjort bort sig och fått sparken. I sju månader går hon och väntar på att mördaren ska göra entré. I sju långa månader bygger hon upp en schimär för att locka denne i en fälla - och givetvis går allt som planerat, nu när hon inte är förälskad längre. Bara känslokalla kvinnor kan göra karriär, eller hur?

Som vanligt byter Angelina Jolie kläder ett flertal gånger, liksom frisyr. Läpparna är också nyligen påfyllda med silikon, det ser man. De putar ut som en nyutslagen ros i ansiktet på henne, och hon kan knappt stänga truten med dessa köttiga kyssverktyg. Som tröst för taskigt manus, simpel Ture Sventon-logik och segt berättande bjuds vi lite sex och lite naket. En styck bröstvårta à la Angelina Jole blev denna films alltför magra, men ändock utbyte.