Antonio Banderas, den spanska räven, är tillbaka i en ny hjälteroll. Han har lämnat västkusten för östkusten, bytt ut cape och mask mot fluga och tuxedo. Däremot lämnar han inte, samhällets olycksbarn i sticket. Men om Zorro i Banderas tappning alltmer framstår som en superhjälte, så är Banderas rollfigur i Take the lead, en stillsammare karaktär, om än lika elegant. Figuren i fråga heter Pierre Dulaine, bor i New York och är danslärare av den gamla skolan, alltid välklädd och hövlig. Han lär ut sällskapsdans, såsom vals och foxtrot, till stadens välbeställda människor. Inom honom bor emellertid också en idealist som behöver större utmaningar än rikemansbarns våndor inför skolbalen. Till Pierre Dulaines goda sidor hör anspråkslösheten, vilket gör att han cyklar hem efter lektionerna. Det är under en nattlig cykeltur som han blir vittne till hur en frustrerad elev i en av New Yorks fattigkvarter krossar rutorna på rektorns bil som hämnd för att ha blivit utslängd från en skolfest. Händelsen föder en idé hos Pierre Dulaine om hur skolans elever ska lära sig vad respekt och människovärde är. Dagen efter besöker han därför skolan och föreslår rektorn (Alfre Woodard) att han, gratis, lär ungdomarna dansa. Hon skrattar åt förslaget, men eftersom hon kämpar med omöjliga ekonomiska ramar går hon med på att Pierre Dulaine tar sig an de värsta kvarsittarna. Att eleverna är lika skeptiska som sin rektor behöver kanske inte påpekas.

Pierre Dulaine existerar i verkligheten och undervisar mindre barn. Filmen utspelar sig emellertid i en fattig High schoolmiljö och det här är en typ av historia som Hollywood älskar att berätta. Hur en fördomsfri och god lärare mot alla odds lyckas omvända ungdomar fyllda av allehanda sociala problem och öppna deras sinnen för de möjligheter som livet ger. I Take the lead får en alkoholiserad far och en prostituerad mor representera den sociala misären, men föräldrarna hamnar helt i bakgrunden och är enbart med i filmen för att stryka under elevernas vardagliga problem. Tyvärr är eleverna hämtade från Hollywoods vanliga persongalleri och manusförfattaren Dianne Houston lyckas under berättelsens gång pricka in det mesta i klichéväg.  Det hindrar inte Take the lead från att vara en rätt charmig film med en del bra inslag. Jag tycker att det är småroligt att filmen framställer skolan som en förvaringsplats för problembarn. Elever som inte sköter sig placeras nämligen bokstavligen i en stor källarlokal. Vilken tur för eleverna att Pierre Dulaine kommer in i deras liv annars skulle det bli många meningslösa och bortkastade timmar av deras liv.

Det är elva år sedan Michelle Pfeiffer förändrade livet för gettoungarna i Farliga sinnen. Det är en film med liknande tema. Vad kommer vi ihåg från den? Inte mycket, tror jag, men Coolios hit Gangsta´s Paradise skrev in sig i historieböckerna som den första raplåten som toppade hitlistorna världen över. I Take the lead älskar eleverna rap och hiphop, men filmen försöker inte lansera någon hitlåt. I stället sätter filmen dansen i centrum, vilket är sympatiskt och som en modern dansfilm fungerar Take the lead bra. Antonio Banderas är ingen stor dansare, men gör sin bästa roll på länge. Filmen igenom har han en lågmäld, men klar framtoning och när det blir dags för dans lämnar han fältet fritt för de unga. I en tid när datoranimationer och specialeffekter dominerar filmbranschen är det uppfriskande att se en film som går tillbaka till filmens grunder och använder sig av montaget på ett oerhört bra och roande sätt. Särskilt filmens inledande korsklippning mellan de välbärgades skolbal och skolfesten är riktigt läcker. Det är synd att Take the lead inte fortsätter i samma stil. Trots det har jag svårt att vara hård mot den här filmen och den får ett snällt betyg.