Att det är något ruttet med USA:s engagemang i Mellanöstern torde väl inte ha undgått någon. Fina ord om demokrati sker samtidigt som man ger stöd till brutala diktaturer. Det har naturligtvis att göra med att man vill kontrollera regionens oljereserver. Bush-regimen har dessutom oroande kopplingar till oljeindustrin. Olja och USA:s roll i Mellanösternpolitiken är inget som Hollywood har tagit upp speciellt ofta, men då de nu väl gör det så sker det med en storfilm fylld av kända skådisar. Filmens manusförfattare och regissör är Stephen Gaghan som tidigare bland annat skrivit manus till den utmärkta knarkthrillern Traffic. Syriana påminner mycket om Traffic till sin struktur. Även här finns ett myllrande persongalleri och flera separata historier som pågår samtidigt. Oljeindustrin skildras på alla nivåer med arabiska prinsar, amerikanska agenter, dryga oljebaroner från Texas och de utländska gästarbetare som sköter grovjobbet på oljefälten i Mellanöstern.

Tyvärr känns Syriana som en blek kopia av Traffic och liknande filmer. Filmen har ingen dramatisk nerv och engagerar inte. Den saknar spänning för att kunna fungera som thriller och är inte heller tillräckligt effektiv för att bli bra en bra samtidsskildring. Ramhandlingen om en sammanslagning av två oljebolag och amerikanska försök att påverka utvecklingen i en oljerik stat vid Persiska Viken är snårig och svår att hänga med i. Det blir inte lättare av de många sidohistorierna som pågår samtidigt. Filmen känns på ett sätt väldigt lång men skulle samtidigt kanske behövt vara längre än sina två timmar. Ingen av sidohistorierna eller karaktärerna får någon chans att utvecklas fullt ut vilket är synd. Berättelsen om gästarbetarna är till exempel riktigt lovande och vore helt klart värd en egen film. Jag brukar gilla filmer som fokuserar på mer en än person eller berättelse, men det här är ett exempel där det inte fungerar alls. Den enda som riktigt känns lyckad i Syriana är Matt Damons ekonomiska rådgivare vars liv får en ny vändning då han råkar ut för en familjetragedi. Där har filmen ett driv som den annars saknar.

Skådespeleriet i övrigt är överlag bra men lite stelt. Som alltid är Chris Cooper och Christopher Plummer mycket bra, hur små deras biroller än är. Den här gången spelar de makthungriga höjdare i oljeindustrin. Även George Clooney är helt okey som skäggig agent. Han råkar bland annat ut för en mycket obehaglig tortyr som hör till det mest trovärdiga jag sett på vita duken. Skådisarna kan dock inte rädda den här filmen vilket är synd, för Mellanösternkonflikten är ett utmärkt upplägg för filmer som både kunde bli spännande och tankeväckande. Syriana är inget av det vilket är synd. Gaghan borde kanske återgå till att bara skriva manus och låta någon annan regissera filmerna. Det räcket inte med ett engagerande och kontroversiellt ämne för att en film ska bli intressant. Den måste hålla som "film" också, vilket blir speciellt tydligt i Syriana som är årets första stora besvikelse.

Fotnot: George Clooney vann en birolls-Oscar för sin roll som skäggig och överviktig (han gick upp 15 kg på en månad för rollen) CIA-agent som senare lämnar CIA och skriver en bok om hur besparingar och nerskärningar gör att fler och fler beslut tas på politiska grunder, snarare än baserade på de underrättelser man fått fram; See no evil: The true story of a ground soldier in the CIA's War on Terrorism. Robert Baer är hans namn (även om Clooney kallar sig Bob Barnes i filmen), och det är hans bok som ligger till grund för Gaghans manus. Baer själv innehar en pytteliten roll - som CIA-agent...

Syriana är för övrigt det uttryck man i Washington använder sig av för att beskriva Mellanöstern efter en tänkt "omformatering"...