Sylvia Plath föddes nära Boston 1932, och publicerade sin första dikt vid blott åtta års ålder. Samma år avled hennes far, vilket tycks ha haft en enorm inverkan på de resterande 22 åren av hennes liv, och redan som nioåring försökte hon ta sitt liv. En sån måste det bara bli en bra poet av...

Den brittiska filmen Sylvia är som en dramatiserad TV-biografi där vi får följa Sylvia och hennes man Ted Hughes (han som skrev Järnjätten) medan de högläser poesi för varandra, ror, äter, gökar, pratar, ror, bråkar...kort sagt, vi bjuds in till deras ack så vardagliga liv, där Ted jobbar som lärare medan Sylvia är hemmafru. Detta borta i USA. När de flyttar till England tar sig även Sylvia ett lärarjobb, och medan hon försöker lära eleverna något om litteratur, lär maken ut älskogens alla konster för hennes elever. Sylvias svartsjuka vet inga gränser och hon sparkar genast ut Ted, som i sin tur tjurar för att hon slutat skriva och blivit en helt vanlig människa. Typ.

Sylvia försöker reparera deras femåriga äktenskap, men när Ted avslöjar att hans andra kvinna är gravid med hans barn sänker detta Sylvia djupt ner i avgrunden, och hon kör igång gasugnen samtidigt som hon tar en näve piller. Vis av tidigare erfarenheter vet hon att det inte räcker med en näve piller, då för många sådana på den tiden bara betydde att man mådde dåligt och kräktes upp dem. Ett sista, halvhjärtat rop på hjälp skildras här i all sin simpelhet, då hon knackar på hos sin oförstående granne (Michael Gambon) och ber om frimärken till brev hem till USA. Dan därpå är Sylvia Plath död, 30 år gammal. Tyvärr är detta en ganska blod- och tandlös film, där man egenltigen bara sitter och väntar på att hon ska göra slut på sig själv. Man kommer varken henne eller Ted in på livet, och deras båda liv och deras förhållande blir ett oskrivet blad.

Att filmen tillkom i fjor beror på att Ted Hughes avled i cancer 1998, och bara veckor innan hade han för första gången publicerat en rad brev de skrivit till varandra. Filmen är delvis baserad på dessa brev, men frågan är hur mycket som utelämnats. Några snaskiga detaljer framkommer inte, utan Ted & Syliva tycks ha levt tämligen ordinära liv, varken mer stormiga, lyckliga eller olyckliga än de flesta andras. Som med så många andra före och efter henne blev Sylvia en kultfigur, och inte bara hennes dikter, utan även hennes enda roman, Glaskupan (TV-filmatiserad 1979 av Larry Peerce) har höjts till skyarna, i alla fall av fansen. Själv håller jag mig till Karin Boye...givetvis är spelet i det närmaste perfekt på alla fronter, inte minst från Gwyn Paltrow i huvudrollen, men ingen hade väl räknat med annat? Likaså bra prestationer av en behärskad Daniel Craig som Ted och en nervig Jared Harris som deras förläggare Alvarez.

Att bilden av Ted inte är med verkligheten till fullo överensstämmande har många av hans vänner och släktingar påtalat, bland annat det faktum att han skildras som mer eller minrte ointresserad av sina barn (Sylvia skildras väl inte heller som nån kycklingmamma direkt). Lite lagom småtrist är filmen, hur som haver, men den bjuder alltså på fint spel i trevliga Hem till gården-miljöer. Gäsp...