I actionthrillern Swordfish spelar Hugh Jackman Stanley, en känd datahackare som nu tvingats lägga av efter hot från polisen att kasta honom i fängelse om han så mycket som rör en dator igen. Han kontaktas av Halle Berry, vars uppgift i filmen är att i varje scen vara så sexig som möjligt. (Och det klarar hon med bravur.) Hon försöker locka honom att träffa den mystiske och mäktige terroristen Gabriel, spelad av John Travolta. Hans mål är att, med Stanleys hjälp, stjäla en stor summa pengar med hjälp av ett datavirus. Stanley vägrar först att ha något att göra med dem för att inte riskera en ny fängelsedom, men när det går upp för honom att han kanske kan få tillbaka sin dotter, som han förlorat i en vårdnadstvist, börjar han omvärdera förslaget.

Swordfish är en smart thriller med bra historia och, inte minst, en bra samling toppskådisar i rollistan. Hugh Jackman är bra som hackaren Stanley och han gör rollen på ett trovärdigt sätt. Jag minns speciellt två scener med honom som imponerade på mig. Först är det scenen då han sitter framför flera stora dataskärmar och håller på att skapa det önskade viruset, eller masken rättare sagt. Det är en kul scen där hans händer och fingrar nästan inte hinner med tankens gång och han pendlar mellan ett lyckorus och frustration över misslyckade försök. En bild som jag tycker passar väl överens hur det skulle kunna se ut när en datahacker sitter och knåpar framför datorn. Men scenen som gjorde störst intryck på mig var Stanley tillsammans med sin dotter. Speciellt deras första möte där jag fick en känsla av att de båda plågades av en längtan att få vara tillsammans men att de tvingades isär.

John Travolta gör återigen en cool kille som verkar ha total kontroll på allt och alla. Tyvärr försvinner den bilden lite i mitten av filmen då man anar att det finns förrädare i hans inre grupp. Då känns hans coolhet mer som en spelad säkerhet och att han inte har så stor kontroll som han själv tror. Som tur är så visar det sig snart att han inte missar en detalj utan har fog för att vara säkerheten själv.

Jag tänkte skriva att filmen var lite långsam i vissa delar, främst i början, men nu i efterhand tycker jag ändå att den stilen passade bra. Det ges plats för förklaringar och en lite mer komplicerad handling än i en vanlig actionfilm vilket gör filmen bättre och större. Hade det varit fart och fläkt hela tiden hade nog intresset svalnat efter hand. Nu kändes det som om man hela tiden kunde hänga med och höll kvar nyfikenheten för filmen. Därmed inte sagt att det är en svettig, nagelbitar-thriller för så bra är inte handlingen i den, men den innehåller en bra fördelning av stora actionscener och lugnare dialoger mellan skådespelarna.

Swordfish innehåller två stuntscener som utmärkte sig från vanliga actionfilmer. I filmens inledande scen får vi bevittna en explosion där kameran, på ett snyggt och elegant sätt, panorerar runt explosionens centrum vilket ger en skön flytande känsla mitt i förstörelsen. Och därefter i slutet när… (Inte avslöja detaljer om slutet Jerker! – Red:s anm.)