Lilla, vackra Anna bor med sin farsa Karl ute på nån bortglömd landtunga nånstans i Nordnorge. De är sjösamer och är helt ensamma på denna gudsförgätna jordplätt. Tror de. Söta Anna vill ha en karl, och Karl vill ha en svärson som substitut för den son han aldrig fick samt, förstås, en sonson. Han är allmänt jobbig, skriker, svär och sypper. I ett rus orsakat av för mycket hårdrockwhiskey (Jack Daniels) svamlar han om sin andra hustru Agda, som han tydligen dränkte då hon fött honom en riktigt rälig sak. "Saken" skulle också dränkas men försvann, likt Moses, i nån balja för att aldrig mer skådas. Eller...?!?

Andra sidan ön/halvön där denna dysfunktionella lilla familj härbärgerar lever bröderna Peder och Ante med sin morsa. Tonåringen Ante genomlever en djup identitetskris och kryper runt i skogen och käkar lustiga svampar. Han får hallisar och skriker rakt ut då han plötsligt ser en lättklädd skogsnymf framför sig, en välformaterad kvinna vars barm han smeker och vars kjol han lyfter på för att se bättre. Det var tydligen bra skjuts i den flugsvampen, eller vad det nu var. Men han känner sig annorlunda och utanför, och söker en far via flaskpost. Nu hör det till saken att Ante är kolsvart och kryllhårig, vilket möjligen bidrar till hans alienering. Nåväl, han springer hem och berättar om damen i skogen (det var Anna han såg, om än i något förvrängt tillstånd å grund av de magiska svamparna) för sin fetlagde styvbror Peder, som svarar med att kasta yxan i roten på honom. De kommer uppenbarligen inte så värst bra överens.

Peder tror inte att det finns några damer - eller folk över huvud taget - i närheten, men om natten kan han inte sova. Nånting vaknade till liv i honom. Så han tar ut på en stubbe på natten och drar en handtralla till en postorderkatalog. Något torftigt kanske, men man tager vad man haver (en bra karl tar staken i egna händer...). Som av en händelse räddar Peder livet på Karl när denne går ner sig i myren under ännu ett av dessa fylledillen han drabbas av, och där han ser både Agda och Saken regelbundet uppenbara sig. Karl och Anna gör artighetsvisit hos de tre, men de får brått därifrån när Karl får höra att Ante hittades i närheten för si och så många år sen. Karl är övertygad om att Ante = Saken, och bestämmer sig resolut för att fjutta på de nyfunna vännernas kåk. Och den brinner förvisso ner, men alla tre klarar sig. Ante tar med sin pissepotta som enda minne och trär den på huvet. Snyggt! Så beger de sig till Karl och Anna och ber om logi. Ett halvdussin svarta, amerikanska militärer marscherar förbi.

Karl och kärringen smider planer och vill gifta bort Peder med Anna. Och tantan kan gott tänka sig att göra slag i saken med Karl också när de ändå har prästen hos sig, men det har Karl inga som helst planer på. Och Anna, hon träffar en IKEA-same som är shaman, men som egentligen är hårdrockare med Johnny Depp-komplex. Tycke uppstår de unga tu emellan, och det vankas väldigt mycket "pule" i hyddan han - Norman Hætta Bongo Utsi Saus - tillhandahåller, en varm och go' kåta, ett ord som inte bara beskriver hyddan för övrigt, utan även passar utmärkt in på turturduvorna. Norman är trött på sjösamelivet och vill till "Ammrica" och lyssna på Elvis och gå till hjärnskrynklaren. Peder kommer dock tillbaka med prästajäveln (här i Björn Granaths skepnad), och kräver omedelbar vigsel. Till bröllopsmiddan bjuds det ett dussin fiskben och tre 75:or Absolut. Bara de tre herrarna får dricka brännvin, och deras supande avbryts enbart av svartrockens diarréer och Peders kräkande. Som ni kan räkna ut uppstår nu ett svartsjukedrama som, bland annat, resulterar i en tvillingfödsel (en svart och en vit bebis), självstympning, jakt medelst motorsåg, en femmans stråkorkester i frack ute på fjället och ordet "slynfitta" som Peder vräker ur sig vid nåt mindre noga valt tillfälle. Folk dör i mängder, och Björn Granath går omkring och småfiser. Anna badar ett par gånger med röven i vädret, precis som i vilken Zorn som helst, och Peder blir så till sig i trasorna att han beger sig till skogs för att idka oralsex med en fjällbjörk (lite lava i en grenklyka kan göra susen när lusten tränger på...).

Svidd neger är en obegriplig titel (eller så förstår jag inte skämtet) på en bisarr film i skönt avantgardistisk anda, växelvarvat med ett bygdespel med emellanåt starkt erotiska undertoner. Filmen är gjord av glada amtörer men är genomproffsigt hanterad, både på det bildliga och det dramatiska planet. Vacker originalmusik blandas med svängig country & western närhelst det inte passar, och man bara häpnar inför idérikedomen och att man tillåtit sig ta ut svängarna så rejält. Emellanåt känns den lite tjatig, helst Karl och Peder som skriker och svär sig filmen igenom, det blir träligt i längden. Där saknar man lite nyanser och tycker att dessa figurer hade blivit mer trovärdiga om de tillåtits vara normala ibland. Svidd neger är inte för vem som helst, men den som ger sig tid att verkligen se denna film - helst två gånger - inser nog strax att den är mer givande än det mesta på videomarknaden idag. Den liknar inget annat, men är inte på något sätt "svår". Det gäller bara att stålsätta sig och inte förvänta sig att "det snart blir bättre", för det blir det inte. Svidd neger är en skruvad film, och att den kom samma år, 2003, som Slakta dem alla! (snart svensk premiär) är inte bara en händelse som ser ut som en tanke, utan också ett tecken på att norrmännen har för mycket pengar som de inte vet vafan de ska göra med. Så de gör psykotroniska dramer som på sin höjd kommer att bli två paranteser i filmhistorien. Men två snygga paranteser.