Efter att ha skrivit manus till bland annat Harmonica - en hämnare / Once upon a time in the west (1967), den första av tre Once upon a time... av Sergio Leone, tillsammans med Bernardo Bertolucci, fann Argento tiden mogen för sin regidebut. The bird with the crystal plumage (1970) ska ha författats av Dario själv, medan viss info säger att historien baseras på en bok av en Fredric Brown. Andra anser att han tagit efter en Edgar Wallace-roman.

Det må vara hur det vill med det, men en typisk giallo är det i alla fall, alltså en italiensk film med story à la billiga kioskdeckare, ofta av typen ”whodunnit”. Filmen är full av vad som skulle bli Argentos speciella varumärken, såsom starka färger, innovativa kameraåkningar, stämningsfull musik (i det här fallet av Ennio Morricone, som också gjorde musiken till Harmonica..., samt ytterligare fyra Argentofilmer), bestialiska kvinnomord och ständiga närbilder på mördarens händer (lär alltid ”spelas” av Argentos egna händer) - men å andra sidan är den också full av andra för honom typiska kännetecken, såsom ologiskt manus, kassa skådespelare, banal/töntig humor och usel dubbning (nånting som kanske Argento inte kan lastas för).

Här ses amerikanen Tony Musante (från Robert Aldrichs klassiska The Grissom gang) och engelska Suzy Kendall (som gjorde några skräckisar på 70-talet, men väl mest är känd för sin roll i Alistair McLean-filmen Fruktan är mitt vapen) som ett amerikanskt par, där Tony Musante spelar en författare (typiskt Argento...) vid namn Sam Dalmas (nej, han är inte från Borlänge...) som råkar få se ett knivöverfall i en konsthall som han passerar en natt. Kvinnan i fråga överlever, men flera andra gör det inte. På typiskt manér måste nu Dalmas söka ta reda på vem som är mördaren, och att han följer med polisen på brottsplatsundersökningar är helt OK i giallovärlden.

Som vanligt är saker och ting inte som de först verkar, och bland typisk Argentorekvisita ser vi en mystisk målning som skildrar ett knivöverfall, en galen konstnär och flera förföljelsescener. Tvisten på slutet är helt väntad för en som sett några av hans filmer (eller andra giallofilmer), och filmen blir aldrig speciellt spännande. Däremot är den väldigt stämningsfull, lite mystisk och aldrig ointressant. Det skulle dock bli bättre senare, med filmer som Tenebrae, Deep red och Phenomena.