Pingviner i den animerade filmvärlden är stort. Efter Madagaskar (med en extra pingvinfilm på DVD:n), Vilddjuren och Happy feet kommer så Surf's up, Columbias (ä.k.s. Sony Pictures) bidrag till genren. Och nog har de bägge regissörerna, Chris Buck (vars första jobb i branschen var med Disneys Micke och Molle 1981, och som under sin andra vända på Disney blev hyllad för sitt arbete med Farmor Willow i Pocahontas, och senare delade regijobbet med Kevin Lima på den än mer - och det med rätta - hyllade Tarzan) och Ash Brannon (prisbelönt för sin del i både manus- och regiarbetet med Toy Story 2), levt upp till de idag rätt höga förväntningar man både har, och har rätt att ha, på Surf's up. Jag menar, har man en hel avdelning som bara arbetar med Fenor och Hår - då kan man väl inte misslyckas? I fallet Surf's up är svaret ett rungande nej, för detta är en rejält rolig film, men som så ofta med dagens animerade filmer har vuxna säkert roligare än barnen. Inte så att barn inte skulle uppskatta filmen, för här är tillräckligt med grafiskt skildrade tokerier, men de verbala skämten och ordlekarna är avsedda för den äldre publiken, och det är ju det som gör en sån film som Surf's up till den perfekta familjefilmen. Sen kanske inte alla vuxna heller förstår det roliga med att Chicken Joe får "the munchies" - matnoja - men så har inte heller alla vuxna rökt på...

I Surf's up får vi följa ett TV-team som gör en sorts reality show med uppkomlingen bland surfare, den 17-årige tofspingvinen Cody Maverick, i huvudrollen. Det börjar med att han drar historien från tidernas begynnelse, där han kommenterar fräcka, gamla super 8-filmer alltmedan storebror Glen trackar honom. Stackars Cody har inte haft det lätt i livet, och blev tidigt faderlös (pappa Bob slutade som mellanmål åt en späckhuggare). Som minstingen i familjen blev han ganska hårdhudad (oj...), och efter ett slumpartat möte med legendaren bland surfare - Zeke "Big Z" Topanga - i unga år, där han fick rådet att gå sin egen väg, för "det är det vinnare gör", bestämde han sig för att satsa allt på surfningen. Så vid 17 års ålder befinner sig Cody på Pen Gu Island för att möta världseliten bland surfande pingviner, som kejsarpingvinen och skitstöveln Tank "The Shredder" Evans - den enda som slog Big Z i en tävling innan denne mystiskt försvann i en olycka tio år tidigare, och Chicken Joe, en stoner chicken vid namn Joseph från Sheboygan, Wisconsin, och som lärt sig surfa i Lake Michigan, minsann (hans farsa - också han hette Bob - slutade för övrigt sina dagar i en burk fried chicken, family size)...sånt händer aldrig i Stacy Peraltas filmer...

Cody får en ny vän - Geek - som hjälper honom på vägen mot Segern, och finner även Kärleken i dennes brorsdotter, Lani, en livräddande pingvinska à la Baywatch, med den avgörande skillnaden att hon har en bläckfisk till räddningsbräda. En levande bläckfisk. Och filmen visar på rätt starka känslor här, inte bara man-kvinna, eller kompis-kompis, utan även kärleken far-son emellan. För den betydligt äldre Geek blir just en fadersfigur åt den kärlekstörstande Cody, som mest av allt vill ha bekräftelse på vem - och VAD - han är. Högst mänskliga och universella drag med andra ord, och detta har filmmakarna - som även inbegriper erfarne manusskribenten Don Rhymer (En lysande jul) - lyckats inkorporera i Surf's up utan att på minsta sätt göra moralkaka eller dito predikan av det hela. Och andemeningen i filmen - Finn din egen väg - känns väldigt zen-aktig OCH typiskt amerikanskt individualistisk, samtidigt som filmens slutbudskap ändå får sägas vara direkta motsatsen: Det viktiga är inte att vinna, utan att hitta Glädjen. Kan det bli mer befriande, mer...oamerikanskt? Kan man verkligen komma undan med ett dylikt budskap i dagens USA, utan att bli anklagad för att vara opatriotisk?

Hur som haver, årets andra surfarfilm (efter Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer) har lyckats på flera plan. Rent tekniskt är filmen fläckfri, och man har verkligen vinnlagt sig om att får fram det där tropiska ljuset som är så speciellt, vare sig det rör sig om det obarmhärtiga, vita ljuset mitt på dan, eller det guldgula ljuset vid solnedgången. Skuggspelet inne i djungeln eller i diverse bungalows är overkligt verkligt, vilket alla som legat och pustat ut i en bungalow tio meter från en tropisk strand nån gång kommer att kunna hålla med om. För att inte tala om havet, vattnet och vågorna...ojojoj! Och att placera Jeff Bridges - The Dude i The Big Lebowski - i rollen som Geek var ett genidrag, liksom att Jon Heder fick agera pårökt kyckling, och att James Woods lånat ut sin röst åt promotorn Reggie. Musikaliskt saknar jag en massa surfarlåtar, medan Surfaris klassiker Wipeout dyker upp i inte mindre än två olika versioner, bland annat en uppspottad variant med The Queers. Likaså får vi höra en låt av Toots & The Maytals i ny tappning. Annars är det mest Green Day, hawaiiansk hula-hula - och Jeff Bridges med sin ukulele...! Tummen upp för Surf's up!