Det är nästan rörande att se på vilket stort allvar regissören Bryan Singer tagit sig an uppgiften att bringa liv i en ikon som enligt alla konstens regler borde varit utdöd sedan länge. Supermans defacto höga töntfaktor, hans överdrivna pro-amerikanska fallenhet och hans hopplösa cirkuskostym borde diskvalificera honom från varje människas medvetenhet på studs. Men Singer lyckas få oss att se bortom allt detta - här är han istället planeten jordens beskyddare, och hans dräkt blir en symbol för det gudskap han uppbär. På samma gång står "S":et på superhjältens bringa lika mycket för Singer som för Superman. För det är ett filmunder Singer begåvat oss med.

Singer har med Superman returns gjort en nästan lika bra film som Christopher Nolans mästerverk Batman begins. Men medan Nolans film hade en stark vilja att visa oss legendens ursprung, bakgrunden till den mörke riddarens metamorfosis från frustrerad brottsoffer till en urban legend av skräck, så går Singer steget längre och ger oss legendens fullbordan - här fungerar Brandon Rouths Superman som den Messias han alltid varit. Singer undersöker Supermans påverkan på dagens samhällskulturella verklighet och den representation för människans behov av myter som figuren faktiskt åbringar. För samtidigt som serietidningsfigurer är dagens motsvarighet till mångtusenåriga gudasagor, så ger Singer oss en film om just detta, där själva karaktären fungerar på samma vis inom filmens slutna rum, i dess verklighet och efter dess givna förutsättningar, som karaktären som dramaturgiskt redskap ur en extern synvinkel gör.

Bryan Singer visade med sina två första X-Men filmer att han kunde göra trovärdiga berättelser om fantastiska figurer. Så även här. Men den som förväntar sig en maffig actionfilm riskerar att bli besvikna - förvissa finns sådana sekvenser också, och de är i sig fantastiska, men det är inte den sortens film. Filmens lövtunna historia är ett bevis i sig för detta. Istället är det just ramberättelsen som fångar ens intresse - och, mer än något annat, ens känsla. De fem år som Superman spenderat med att leta efter sitt ursprung har lämnat märken efter sig i den värld han lämnat efter sig, i jakt på en ny. Detta är en episk berättelse om en ensam mans kamp för att bli älskad - men också om att själv acceptera den man är och att släppa taget om de sorger man tvingats axla. Samtidigt är Superman returns först och främst ett romantiskt drama. Rouths gud och Kate Bosworths flicka av folket-relation blandas med en förbjuden kärlek och en tickande bomb vad gäller relationsförändringar.

De visuella element som Singer frammanar är så talande för den slags person Superman är. I denna film är Superman mer än väl medveten om vilken roll han spelar i en samhällelig kontext - han förstår konsekvenserna för sitt handlande, eller frånvaron av desamma. På samma sätt illustrerar Singer den unika position som Superman innehar - då han i filmens början visar sig för hela världen igen på en baseball-plan, eller när han beger sig upp över molnen för att återladda sin energi från den gula solens strålar, eller när han i slutet av filmen undertar sig ett episkt fall, möjligen sitt eget, så är det scener som kommer hemsöka mig länge, länge. Se den - och bli häpen.