Det här är en film som utmärker sig på ett sätt. Huvudrollsinnehavaren Will Ferrell är nämligen med några få undantag inte rolig och gör en nästan fullkomligt likgiltig rolltolkning. Det i sig är en prestation då Ferrell helt brukar ta över de filmer han medverkar i. Det spelar ingen roll om det gäller huvudroller eller cameoinhopp. Han dominerar alltid. Det gäller dock inte i den här märkliga dramakomedin (eller vad man ska kalla den) där han spelar Harold Crick, en tråkig och ensam handläggare på skatteverket. Harold har inte något liv att tala om och hans tillvaro styrs av rutiner med hjälp av ett högteknologiskt armbandsur. Tillexempel räknar han varje morgon exakt hur länge han borstar tänderna och hur många springsteg han tar för att hinna med bussen till jobbet. En morgon hör han dock en röst i sitt huvud som kommenterar hans trista liv. Vi åskådare får snart reda på att rösten tillhör en författare (Emma Thompson) som skriver en roman där Harold är huvudperson. Då rösten nämner för Harold att han snart kommer att dö ger det honom en insikt av att hans liv måste förändras och att han måste leta upp ägaren till rösten.

Stranger than fiction är en film som lider av ett plågsamt Charlie Kaufman - komplex. Filmmakarna har velat göra en skruvad och smart komedi i still med Adaptation och Eternal sunshine of the spotless mind. Stranger than fiction saknar dock all den originalitet och fascination som dessa filmer har. Det här är en komedi som inte är rolig och är onödigt komplicerad istället för nyskapande. Att låta armbandsuret spela en stor roll för handlingen fungerar tillexempel inte alls utan det känns mest fånigt. Idén med att höra en röst i sitt huvud som kommenterar ens liv är i sig inte dålig. Det skulle kunna ha blivit en fantastiskt rolig film av det här med ett bättre manus och en regissör som till skillnad från Marc Forster behärskar komedi. Inte ens då Ferrell slår sönder en lampa i frustration blir det kul vilket säger en del om det här misslyckandet.

Ferrell ska dock kanske ändå ha en eloge för att han verkligen lyckas spela en riktig tråkmåns. I de scener då han försöker stöta på en bagerska (Maggie Gyllenhall) han är intresserad av, blir det plågsamt tydligt hur jobbigt det kan vara att umgås med tråkiga människor. Will Ferrell tråkar dock också även ut oss i publiken och han blir inte mycket roligare efter sin omvälvelse. Varför Maggie då faller för honom är en gåta då han i grunden lika trist som han varit tidigare. Den enda som är rolig i Stranger than fiction är Dustin Hoffman som spelar en litteraturprofessor som försöker hjälpa Harold. Han försök till analys av rösten i huvudet är jättekul. Hoffman insats bygger dock mer på rutin och trivsamhet än bra regi i en film som är mer tråkig än udda titeln till trots. Regissören Marc Forster gjorde för några år sedan mästerverket Monsters ball som var en film med sällsynd kraft och passion. Den filmen lovade en strålande framtid och det känns trist att han reducerats till att göra sådana här mediokra filmer.