Vissa skulle nog hävda att Sandrew Metronome genom att för första gången ge ut två av italienaren Dario Argentos filmer på video gjort årets kulturgärning. (Förutom The Stendhal Syndrome även The Phantom of the Opera.) Bland skräck-filmens finsmakare har ju sedan trettio år italienaren räknats till de allra största regissörerna. Trots att han inte i egentlig mening gör skräckfilm utan mycket blodiga, i och för sig nog så skrämmande thrillers.

The Stendhal Syndrome börjar med att en ung kvinna besöker Uffizierna, det berömda konstmuseet i Florens. Andäktigt beser hon det ena mästerverket efter det andra: "La Primavera", "Venus födelse", "Medusa"... Målningar som inför hennes blick tycks få eget liv. Hennes verklighet och målningarnas verklighet liksom flyter samman. Det fascinerar henne och det skrämmer henne. Tills hon står inför Brueghels "Ikaros faller i havet" och inte längre kan stå emot de överväldigande sinnesintrycken. Hon svimmar. Orsaken är titelns Stendhals syndrom. En psykisk abnormitet som lär finnas på riktigt och som innebär att man drabbas av hallucinationer vid betraktandet av vissa konstverk.

Då kvinnan åter vaknar till liv minns hon inte längre vem hon är. Men filmen handlar inte om kampen för att återfinna en förlorad identitet. Åtminstone en del av den återfinner hon nämligen ganska fort. Tyvärr inte fort nog. För i samma stund som hon minns att hon är polisen Anna Manni på jakt efter en bestialisk våldtäktsman och mördare står denne vid hennes sida. Han våldtar henne och tvingar henne sedan att se på medan han våldtar och mördar en annan kvinna. Så vad filmen i fortsättningen handlar om är dels jakten på denne man, dels Annas kamp för att återfinna någon sorts normalitet efter vad hon genomlevt.

Låt mig direkt konstatera att ja, det är lika grymt som det låter, eller rent av grymmare. Detta är definitivt ingen film för känsliga personer. Flera våldtäkter och mord hinns med och mer grisblod förbrukas än inom svensk film under ett helt decennium. Fast framförallt är grymheterna förlagda till det psykologiska planet, långt ifrån det ironiska leendets livlinor. Det går verkligen inte att värja sig mot dem. Mycket beroende på att regissörens dotter Asia (från B. Monkey) spelar rollen som Anna med sådan total inlevelse. Hon har med andra ord inte fått rollen för att pappa regisserar.

Om det är svårt att bortse från grymheterna i The Stendhal Syndrome så kan de emellertid inte skymma det faktum att det framförallt är en ovanligt spännande och välgjord film. Intrigen kan väl förvisso inte göra anspråk på någon direkt originalitet men är ändå så effektiv man kan begära, med ett par högst oväntade vändningar. Vad gäller själva det filmiska hantverket riktar sig min enda invändning mot ett par datoranimerade sekvenser där man får följa sömnpiller nerför strupen och en kulas väg genom ett huvud. De har ingen som helst relevans för handlingen och är inte heller särskilt snyggt gjorda. I övrigt håller allt högsta klass, från skådespelarinsatserna till Giuseppe Rotunnos foto och Enio Morricones suggestiva musik.

Så det kanske trots allt är årets kulturgärning att släppa Argento på video? Låt oss i alla fall hoppas att de båda första Argento-filmerna följs av fler. Det finns ju mycket att ta igen.