Oavsett vad man kan tro, så är det inte bara Jerry Bruckheimer förunnat att göra film som undanflykt för att kunna spränga saker i luften. Rob Cohen har även han gjort en karriär på att visa pyroteknik på vita duken. Efter de kassa succéerna The fast and the furious och xXx har Cohen denna gång överträffat sig själv med Stealth.

Inom en inte alltför avlägsen framtid hotas USA ständigt av terrorangrepp, vilket kanske beror på att man sätter hårt mot hårt tack vare de tre superhjältepiloterna Ben Gannon, Kara Wade och Henry Purcell. Vilka är då mer lämpade att skola in framtidens pilot, EDI? EDI heter egentligen Extreme Deep Invader (ett namn som tveklöst valts för att funka som underlag för ett dåligt skämt av Jamie Foxx) och är en pilot och ett flygplan kombinerat i en och samma kropp. Ett plan som har en självlärande artificiell intelligens som utvecklas med erfarenhetsgraden. Naturligtvis går allt snett; EDI löper amok och pilottrion måste nu hindra EDI från att starta ett tredje världskrig.

Cohen har som sagt överträffat sig själv med en film som slår allt med hästlängder. Stealth är så löjlig att det nästan är ofattbart. Jag kan mycket väl föreställa mig att manuset var tänkt som en parodi på hjärndöda actionfilmer, men att filmmakarna totalt missat detta. Visst är det så att man får ta varje film för vad den är, men med Stealth passerar man alla gränser för vad en publik skulle kunna tänkas acceptera. Det verkar rentav så att man inte tror att biopubliken består av varelser med intelligens. Man kastar bort allt vad kallas logik eller fysiska lagar, men man gör det på allvar och då blir det snarare att man gråter än skrattar. Framför allt då skådespelarna arbetar med autopiloten inkopplad, om ens det - EDI är mer karismatisk än samtliga skådespelare och då är det illa. En eloge dock till teamet som jobbat med filmens visuella effekter, för man kan inte förneka att Stealth är en tekniskt sett imponerande film.

Det hela hade kanske funkat om man bara hade gjort filmen med glimten i ögat som exempelvis Torque - på högsta växel, där man verkade medveten om töntighetsfaktorn och tog tillvara på det så den därmed blev underhållande på sitt eget fåniga vis. För när man maxar på med de osannolika actionsekvenserna är Stealth ganska roande, men när det varvas med plötsligt gravallvar eller med ytliga, kvasifilosofiska frågeställningar, är det i princip outhärdligt. Producenten Mike Medavoy, en legendar som under drygt 30 år haft fingret med i spelet i tjogvis med mästerverk, skrev för några år sedan boken You're only as good as your next one: 100 great films, 100 good films and 100 for which I should be shot. Hade han skrivit den idag, hade han tveklöst inkluderat Stealth bland de 100 av det sistnämnda slaget.