Stealing Harvard - Dyra löften är en ganska fräck komedi med manus av ojämne Peter Tolan, ansvarig för både småroliga Analysera mera (1999) och dess uppföljare med 2002 års mest korkade, svenska titel, Du går mig på nerverna... - analysera ännu mera!, men han är även ansvarig för skittrista America's sweethearts (2001). Regissören Bruce McCulloch i sin tur är en av grabbarna i kanadensiska skojargänget Kids in the hall.

John har, tillsammans med sin flickvän Elaine, lyckats spara ihop de $30.000 de behövde till det hus hon anser de måste ha råd med innan de kan gifta sig. I samma veva påminns han om ett gammalt löfte han en gång gav sin systerdotter Noreen då hon åkt ur en rättstavningstävling för att hon inte kunde stava till Purt, eller Turp eller-vad-det-var. Han övertygar henne att hon egentligen är jättesmart, och lovar att han om hon en dag kommer in på Harvard ska han betala avgifterna. Ett löfte han aldrig räknade med att behöva hålla. Tyvärr för honom har lilla Noreen vuxit upp och blivit ganska intelligent, och även om hon och hennes morsa inte räknar med att han ska bekosta hela skolgången, är de i alla fall inställda på att han ska hosta upp det dom saknas när lönen från alla hennes sommarjobb inte räcker längre. Summan? Cirka $30.000...

Då Elaine redan lagt de trettitusen i handpeng på ett hus, vet nu John ingen annan råd än att träda in på brottets bana, i maskopi med en gång bästa polaren Duff (Tom Green). Det ena misslyckade rånet efter det andra gör att han bestämmer sig för att erkänna för Elaine vad han lovat Noreen, och att han gett sig in på brottets bana, om än med ett hittills magert resultat. Till hans förvåning tänder hon på den nya, spännande John som till och med nitat skolans en gång värsta buse, David Loach (Chris Penn). Hon föreslår till och med att de ska stjäla pengar uppe på hennes farsas kontor, där det ska ligga $50.000, och hon som tidigare var så sipp, blir nu sexuellt upphetsad bara hon tänker på vad de ska göra. Helst vill hon ta en snabbis på pappas skrivbord också, men just då dyker han upp som gubben i lådan. Allt löser sig dock till det bästa, tack vare en domare som John tvingats ligga sked med. Men det är en lång historia...

Jag vet, ovanstående beskrivning låter inte så upphetsande, men denna komedi hör till de bättre bland mainstreamkomedier från i fjor (OK, den gick upp 2002 i USA). Den är inte överdrivet mainstream, och den är fjärran från den unkna collegehumorn som tycks allenarådande när det gäller komedi för dem under 30 i USA. Det är heller inte en romantisk komedi, utan detta är helt enkelt en lätt skruvad komedi med roliga gags, utflippade bifigurer och en skön Jason Lee i rollen som John. Tom Green är Tom Green bara, och det blir tröttsamt i längden.