Starship Troopers (efter en roman av Robert A. Heinlein) kallades, inte för inte, Melrose Place in space. En såpopera förflyttad till yttre rymden där en framtida människa får slåss med nån sorts ohyra av gigantiskt format, som i amerikanska 50-talsskräckisar. Många kallade den fascistisk, medan andra insåg att det var ironiskt menat. Självklart var det det, men om folk tvekar inför budskapet har man ju misslyckats som regissör, och det får man väl anse att Paul Verhoeven gjorde den gången. Jämför bara med hans underbara och likaledes våldsamma Robocop, där väl ingen kunde missförstå holländarens intentioner och kritik mot det våldsamma konsumtionssamhälle USA blivit. Med unga, glamorösa skådespelare, och ett manus på TV-såpanivå hjälper det inte att filmen är oerhört skickligt gjord, rent tekniskt och visuellt. Den blev ett konstnärligt misslyckande, och även om den drog in lite över $100 miljoner (i hela världen, märk väl), så kostade spektaklet $95 miljoner, bland de dyraste 1997. Ingen direkt flopp, men ej heller en succé. Ändå gör man alltså denna uppföljare, lika trist den, och där en del skådespelare visst hämtats från TV-serien Beverly Hills).

Starship Troopers 2 lider nämligen av liknande problem, vilket väl inte är så konstigt då manusförfattaren är densamma, Ed Neumeier (dock medverkar han inte i denna film, vilket han gjorde i originalet), som ju även var involverad i Robocop 2. I det som ska föreställa en högteknologisk framtid skjuter människor fortfarande med gammaldags, mekaniska vapen och "hederliga" kulor. Ohyran ("arachnoderna") viftar bort blyet som vore det flugor, och det krävs en hel del för att nedlägga en dylik. Har de inte ens försökt med Radar...?!? I åtminstone filmens inledning upprepas historien från Starship Troopers, och det skjuts hej vilt så blodet sprutar. Däremellan ropas det hurtfriska kommentarer till döende soldater, och en löjtnant Dill (jo, de har många roliga namn i denn film; Sahara, Soda, Otter...), som mest påminner om fänrik Fjun, kommer direkt ihop sig med en kvinnlig (nåja, hon hade smält in bra på Pridefestivalen...) sergeant (precis som i serien Knasen...) och en manlig kapten vid namn Dax. Och liksom den senares namne i Kubricks Ärans väg (1953) så rör det sig om ett befäl med samvete, en underofficer som avskyr höjdarnas strids- och ärelystnad, samt deras okänslighet för antalet dödsoffer. Vi har sett det förut, och det i mycket större skala och med en budget som säkert var 20, om inte 50, gånger så stor. Är det nåt Verhoeven kan, så är det storskalig action, men det får vi alltså klara oss utan här. I stället kryper infanteristerna in i en bunker och vi får följa deras kärleksgnabb, fläskstekning och så vidare under en trist halvtimme.

Då risken för att somna när man åser den andra akten (av de sedvanliga tre) av Starship Troopers 2 är uppenbar, känns det direkt välgörande att det emellanåt bjuds vi på lite omotiverat naket kvinnokött, drägel, drägel, då Kelly Carlson vid ett par tillfällen har den goda smaken att blotta ett par ytterst välformade bröst (perfekta likt två ännu icke mogna papayor - garanterat utan tillsatser!) Ja, det bjuds nakna, manliga bröst också. Och så överraskar filmen något i den tredje akten, då det visar sig att Ohyran kan ta sig in i Federationens bunker på ett sätt som man lätt kan gissa sig till om man sett en annan töntig Heinleinfilmatisering, Puppet masters från 1994 (och då pratar jag om den "riktiga" spelfilmen av Stuart Orme - den enda biofilm han fick göra, hå-hå - inte den nio-tio filmer långa serien miniatyr-/dockfilmer från Charles Band och hans Full Moon Entertainment som påbörjades 1989, även om den allra första, i regi av David Schmoeller, var rätt kul). Denna infiltration får ödesdigra konsekvenser för manskapet, men får motsatt effekt på mig. För nu jävlar påbörjas en grisigt bestialisk blodsorgie där det hackas med vassa knivar och hårda påkar i mjuka kroppar, och sönderskjutna huvuden rullar i blodpölarna med samma friska humör som hackandet. Finalen bjuder, i god ordning, på äktamerikansk självuppoffring som är så populärt (hur många gånger ska vi inte få höra historien om hur John Kerry vände båten han förde befäl över under Vietnamkriget och personligen räddade livet på en av de sina innan senhöstens presidentval är överstökat over there?).

Ironiskt nog blir det Dax som, i en slags epilog, själv blir hjälte och ny portalfigur vid arméns inskrivningskontor, trots att han själv hatade denna hjältedyrkan. Slutrepliken "Vi behöver kött till köttkvarnen" är allt annat än subtil, och därför fungerar den också dåligt som satir. Liksom hela filmen, för övrigt gjord direkt för amerikansk kabel-TV i regi av F/X-mästaren Phil Tippett, som därmed debuterade. Men har man för tråkigt mellan slaktandet, skjutandet och de nakna brösten finns det fler alternativ. Man kan till exempel byta ljudspår till tjeckiska och textningen till hindi. Eller välja ungerskt ljudspår med turkisk text. Då måste man faktiskt skärpa sig lite för att hänga med. Sen kan detta ju naturligtvis vara lärorikt också. Idag lärde jag mig exempelvis att Mor kalp är Purpurhjärtat på turkiska, och att flörta heter - flört...