18-åriga hittebarnet Tristan är förälskad i Victoria, och för att bevis detta för henne lovar han lämna byn och ta hem en fallen stjärna åt henne. Nej, inte Keith Richards, en stjärna som förvisso föll från en kokospalm när han försökte härma aporna. Utan en riktig stjärna. Fast den här stjärnan ser ut som Claire Danes och kallar sig Yvaine. Att hitta henne var inte så svårt. Det svåra består i att behålla henne och ta henne med Hem till byn. Andra vill nämligen åt hennes hjärta då det lär vara kraftfullt värre, som tiotals seriekopplade bilbatterier eller mer, och med sån fjutt är det inte så konstigt om åldrade häxan Lamia - här i Michelle Pfeiffers skepnad - vill äta det. På jakt efter det är även nydöde kungens tre söner, alla lika sugna på att bestiga tronen och ta makten i konungariket Stormhold. De drar sig inte ens för att försöka ta kål på varandra i Den vilda jakten på juvelen. Filmens verkliga titel är dock Stardust, vilket även är namnet på en av historiens mest populära låtar, ett 80-årigt örhänge, liksom det gett namn åt både Ziggy och Alvin Stardust.

Fantasygenren har levt och frodats länge inom litteratur, lajvspel och - skivomslag till hård- och progrock. Däremot har det varit mer sparsmakat vad gäller film, och de filmer som gjordes fram till för bara nåt år sen blev rätt töntiga (Gudarnas krig, Krull...). I och med CGI-tekniken har hela genren revolutionerats, och vi slipper se skådisar i löshår och luspäls. Datatekniken fixar detta på ett trovärdigt sätt. Grunderna är dock desamma som alltid - ung, oförstörd kärlek, blonda och oskuldsfulla ungmöer och idealistiska (läs: korkade), manliga hjältar. Självklart har de vackra namn som Valerian eller Tristan, medan tjejerna gärna heter nåt änglalikt. Häxorna är fula och gamla, och söker ofta efter ungdom och skönhet (som bioreklamen för diverse antirynkkrämer). Likaså har de en viss förkärlek för att förvandla bondfolk till grisar och getter. I sina städse kokande jättekittlar blandas fladdermusvingar med grodblod och dammråttor. De är ena riktiga kärringar med andra ord, dock med en jävla kraft i sina pekfingrar. Stardust är inget undantag. Manliga skurkar (storskurken här spelas av en åldrad PeterO'Toole) intresserar sig för mer världsliga ting, typ världsherravälde och oändliga rikedomar.

Filmen Stardust kommer inte att gå till historien som en av de bättre i genren, däremot en av de roligare. Med närmast pythonesque humor (de döda bröderna som lever "livet på en pinne", trots sin dödhet...) som lättar upp bland smörigheten blir filmen mera uthärdlig. Robert De Niros fjolla till fartygskapten kunde man dock varit utan, och Ricky Gervais är lika konstlad och trist som på TV. Slutbetyget hamnar nära 2+, men jag ger den till sist 3-. Neil Gaiman skulle kanske sluta tas på så stort allvar och återgå till serietidningarnas värld (Sandman).