Inte många filmer lyckas bli kulturella fenomen och bland dessa är det speciellt en filmserie som är fast förankrad i hjärnbarken hos allmänheten: Star wars. En trilogi var inte nog för tidernas mest framgångsrika indie-filmare George Lucas, utan han ville göra dubbelt upp – en sextologi - och nu kommer äntligen bryggan mellan de två första filmerna och sluttrion. Äntligen, nästan 30 år efter den första (fjärde om man räknar kronologiskt) filmens premiär kommer så slutverket, den film som väntas ge fansen svaren på alla frågor. Och som de amerikanska biografägarna hoppas ska vara vändpunkten för de fallande publiksiffrorna på andra sidan Atlanten.

Det märkliga med Episod III är precis detsamma som med Episod I – Det mörka hotet och Episod II – Klonerna anfaller, det vill säga att unge Anakin Skywalkers öde redan är allmänbildning, och ändå är det fruktansvärt fascinerande att få reda på – inte vad som kommer att ske utan - hur handlingen kommer att arta sig fram till det redan förutbestämda slutet. Episod II gav en försmak på vad som komma skulle genom att tvätta bort stämpeln som TV-spelsreklam, alternativt barnfilm som Episod I fick på grund av podracet och Jar-Jar Binks, och här i Episod III drar man på växlarna med en betydligt större tyngd. Krig, död och svek är historiens riktlinje, men det är inte alls så omtumlande som man på förhand sagt – det är trots allt ett matinéäventyr i en sagovärld som det är frågan om.

Lucas skapelse är egentligen alltför fantasifull för att kunna summeras i ett par filmer. På gott och ont har han skapat en värld och en historia som är oerhört komplex. Bitvis verkar det som om man hakar av scener snabbt för att kunna komma till mållinjen utan att passera 150 minuters speltid. Det är inte lika uppenbart som i Episod II, men klippningen och tempot är dessvärre ur balans även här. Somliga scener borde ha fått mer utrymme; framför allt Anakins transformation till den mörka sidan som nu sker genom en beteendemässig 180-gradersvändning i en ynka scen. Här har man väntat på att få svar på just detta ”Hur” för att få ett ologiskt antiklimax som svar halvvägs in i filmen. Lyckligtvis finns det annat som fungerar betydligt bättre. Actionscenerna är riktigt snyggt genomförda; aldrig spännande men visuellt väldigt läckra. Effektarbetet är ännu inte helt fulländat, men man har klivit fram ett par steg sedan den förra installationen i serien, och man lämnar majoriteten av effektmonster till filmer långt efter sig.

Hayden Christensen, som i Episod II betedde sig som en tjurig femåring, verkar ha vant sig vid hur det är att agera framför en green screen. Han har musklat upp sig på ett sätt som till och med skulle göra Tobey Maguire grön av avund, och framkallar en del kemi i samspelet med Portman. Detta är ingalunda en skådespelarnas film, och Lucas visar återigen att han inte kan skriva emotionell dialog utan att det mestadels låter som tomma plattityder, men nu känns Anakin och Padmé i alla fall som ett trovärdigt par. McGregor känns inte alls malplacé som han gjorde i föregångarna, utan lyckas framgångsrikt med att assimilera Alec Guinness äldre version av Obi-Wan Kenobi från Episod IV. Lucas fokuserar mer på maktspelet och relationerna än på de stora bataljerna; till skillnad från Peter Jacksons medeltids-Star wars (Härskarringen-trilogin) är fältslagen i bakgrunden och karaktärerna i fokus, trots att alla gärna drar sin ljussabel i tid och otid. Dessutom har han gjort snilledraget att skapa en situation som ekar väldigt mycket Tredje Riket och Sovjetunionen, och därmed är det lätt att föreställa sig skeendena under de år som går mellan denna film och Episod IV, utan att få det skrivet på näsan.

För att vara en fullträff har Episod III alltför många aber, och som enskild film skulle den bara te sig förvirrande – det krävs att man åtminstone har sett de två första delarna för att få ut någonting av handlingen. Men det är inte alls det som den är menad för. I stället är detta en del av en större historia, och bör inte ses som annat. En tillfredsställande felande länk - och efter Episod V den mest intressanta länken. Star wars som fenomen är likt det onda imperium det skildrar; alltför mäktigt, för stort och tillräckligt inbjudande för att det inte ska vara värt att göra motstånd, och Episod III är tillräckligt övertygande för att man knappt ens ska behöva överväga det.