Nu jävlar. Äntligen. Och så var det dags för Star Trek: Voyager att komma igång på allvar. Den generella slöhet, bitvisa spänningslöshet och brist på målmedvetenhet som präglat de tre föregående säsongerna är i den fjärde säsongen av den fjärde Star Trek-serien i det närmaste totalt bortblåst, och gör den till dess bästa hittills, för att inte nämna troligen av de bästa i seriens sju år långa historia. Detta åstadkoms med vad som då sågs som något av en nödlösning: skriv ut en av seriens huvudkaraktärer, och in med en babe i en så tight dräkt som möjligt. Resultatet: alltså inte så illa som man skulle ha kunnat frukta. Rädslan för att Voyager skulle "Baywatchiseras" liknade rädslan för att Star Trek: Deep Space Nine skulle bli "The Worf Show" när Mikael Dorns karaktär från Star Trek: The Next Generation kom in i serien i början av dess fjärde säsong, och visade sig i stort bli grundlös.

Däremot är förändringen i Voyager större än på rymstationen Deep Space Nine. Den treuddsbalans som fanns mellan Janeway, Chakotay och Tuvok kom att drastiskt förändras i och med Jeri Ryans inträde som den före detta Borg-dronen Seven of Nine och serien ändras från och med nu till att fokusera på Janeway, Seven och Doktorn istället. Känslan som råder är inte saknad. Tvärtom. I och med Sevens inträde får serien äntligen det mörker som serien så desperat behövde.

Den 24 avsnitt långa säsongen inleds bra med Scorpion, Part II, som troligen är en av de bästa två delade avsnitten någonsin i Trek-historien. Här får till och med Robert Beltrans dåligt skrivna karaktär Chakotay något att göra utan att varken se tråkig eller värdelös ut, och avslutar den cliffhangern som låg och hängde i slutet av tredje säsongen. Trek-historiens mest skrämmande figurer återintroduceras så äntligen i franchisen när Borgerna dyker upp, och Janeway finner sig i en allians med hin håle själv, mot deras gemensamma fiende Species 8472. Ett spännande avsnitt med för den tiden banbrytande specialeffekter för en TV-serie - samtidigt är det just i manusförfattandet som vi återfinner de största pärlorna. Janeways moraliska diskussioner om beslutet att kapa linan till Borgerna för Seven of Nine visar sig vara Trek i sett esse när etiken står i centrum. I det andra avsnittet, The Gift, säger serien adjö till en av dess huvudkaraktärer, Jenifer Liens karaktär Kes, då dennes psikrafter slutligen blommar ut, och börjar bli en fara för skeppet och dess besättning. Det är inte en så tårögd tillställning som man hade kunnat förvänta sig - men sen lyckades författarna aldrig riktigt ta tillvara på hennes karaktär heller, något som seriens exekutive producent Rick Berman själv erkänner. Här tas även den slutliga introduktionen av Seven of Nine vid; inte minst införandet av hennes minst sagt intressanta dräkt. Det är ett rent produktionsunder att hon inte bimbofierades - något som avveks med en stark karaktärshistoria, och till Jeri Ryans fördel, ett trovärdigt och fläckfritt skådespeleri. I tredje avsnittet Day of Honour lämnas B´Elanna flytande i rymden tillsammans med Paris i ett karaktärsfrämjande avsnitt, och i Nemesis är det dags för ett Chakotay avsnitt då han hamnar mitt emellan två krigande raser i ett spännande avsnitt.

I Revulsion är det så äntligen dags för säsongens första Doktor-avsnitt, då hans existens som hologram skapar problem i hans yrkesutövning. I The Raven får vi återigen ett Seven-centrerande avsnitt, då hon tillsammans med Tuvok finner nycklar till sin historia. Sjunde avsnittet Scientific method är något av ett mellanavsnitt, då Voyager visar sig vara invaderat av osynliga utomjordningar - men Voyagers lägstanivå är, med tanke på några av de ursprungliga Trek-avsnitten, ovanligt hög. Sedan tar ännu ett dubbelavsnitt vid, i Year of Hell, då Voyager utsätts för attack efter attack, vilket skadar skeppet så till den grad att Janeway tvingas beordra en evakuering av skeppet. Irriterande nog löses biffen av den mest använda tekniken när det gäller Trek-universumet: "the reset button", en manusteknisk liten "helt apropå"-kupp som gör alla händelserna i avsnittet i stort sett meningslösa. Men "tänk om"-inblicken i de två avsnitten gör nog de mest inbitna Trek-fanatikerna belåtna. För vem vill i sina mörkaste vrår inte se sitt favoritskepp manglat och förstört och alldeles på knä - egentligen...? Tionde avsnittet Random Thoughts får B´Elanna att ta tag i sin klingonska natur, medan vi i Concerning Flight ännu en gång får möta Janeways andhål och själslige mentor Leonardo daVinci - en av de sakerna som likt Kes aldrig riktigt blev så lyckat.

Tolfte avsnittet Mortal Coil visar återigen på Treks storhet. Neelix återuppväcks från de döda av nanoprober från Seven of Nine, och börjar tvivla på sin folktro om ett liv efter sitt eget. Dessutom visar serien återigen att Neelix endast känns berättigad när han får ta sig an stora frågor. Den comic relief-funktionen han har fått blir nästan alltid pannkaka, och fungerar inte i närheten så bra som Quark i Deep Space Nine. Waking Moments känns som en återupprepning av tidigare Scientific Method, medan fjortonde avsnittet Message in a bottle är som godis för alla fans: visningen av den experimentella U.S.S. Prometheus, som via en länk från Alfa-kvadranten äntligen får Voyager att kontakta Starfleet. I Hunters introduceras racen Hirogen, som likt de inledande Kazons i de två första säsongerna inte riktigt fungerar. Överhuvudtaget. Märkligt nog fortsätter de med Hirogen-temat i nästa avsnittet Prey, men då med ett kärt (?) återseende av Species 8472. I Retrospect får vi ännu ett fascinerande Seven-avsnitt, medan vi denna säsongens tredje dubbelavsnitt, The Killing Game, bjuds på en av de mest korkade premisserna någonsin: Hirogen-jägarna övertar Voyagers holofält, och ikläder sig rollerna som nazister från 1940-talet. Och börjar jaga Voyagers besättning! Dubbelpinsamt. Tjugonde avsnittet Vis Á Vis är en upprepning av en av de mest klassiska premisserna i denna stora rymdsagan: byta-kropp-med-utomjordiskt-medvetande-grejen. Gäsp.

Därför är det tacksamt att vi i det tjugonde avsnittet The Omega Directive får en av de djupaste inblickarna i Starfleet något enskilt avsnitt någonsin gett oss. Där avslöjas ett av flottans mest välbevarade hemligheter någonsin: förekomsten av gigantiska rymdmolekyler som åsidosätter till och med det kärt omhuldade Huvuddirektivet om att inte störa en civilisations utveckling som ännu inte lyckats bemästra warpteknologien. I det tjugoandra avsnittet Unforgettable ges vi en originell historia rörande Chakotays kärleksliv, och i Living Witness får vi en lika underhållande historia som tredje säsongens Distant Origin. I detta avsnitt porträtteras Voyagers besättning som maktgalna krigssoldater 700 år fram i tiden. Avsnitt 24, Demon, är ännu ett tråkigt Paris/Kim-avsnitt, medan vi i One ser starten till den vänskapsrelation som kommer utvecklas mellan Doktorn och Seven of Nine i de kommande säsongerna. Och i säsongens tjugosjätte avsnitt, Hope and Fear, är det äntligen dags för den eviga frågan att aktualiseras: finns det en möjlighet för Voyager att äntligen kunna komma hem...?

Extramaterialet är det lite si och så med. Braving the Unknown: Season 4 är en standard featurette med lite mellansnack med klipp från säsongen, och av de två Voyager Time Capsules som finns, är det Jeri Ryans som lätt slår ut Garret Wangs. The Birth of Species 8472 erbjuder på lite bakom kulisserna-snacks, och i Red Alert! Amazing Visual FX får vi en sammanfattning av denna säsongs specialeffekter, flera av dem mycket bra. The Art of Alien Worlds är intressant, medan vi nog hade kunnat klara oss utan Voyager Release Party eller trailrarna för de andra seriernas boxar. Chansen är nog ganska stor att man redan har dem om man är så långt inne som fjärde säsongen av denna serie. Då är man liksom redan fast och kan nog med rätta börja kalla sig för Trekkie.

Paramount begår en populärkulturell storgärning med sin Star Trek-utgivning. Att de sedan mjölkar franchisen på allt vad den är värd, är en annan sak. Det är få boxar på marknaden idag som är lika intressanta, och i sin egen fysiska framtoning, så coola, så då kan det faktiskt vara berättigat.