Det har hänt något med dramaturgin när vi nu inträder i Star Trek: Voyagers tredje säsong; helt plötsligt är den tätare; dialogen inte fullt lika krystad, karaktärerna känns mer tredimensionella, och till och med Robert Beltrans hittills stela och aningen ofukuserade gestaltning av Commander Chakotay blir till en av seriens allra bästa karaktärer. Det verkar som om man efter de två föregående säsongerna av innehållslösa Kazon-skurkar och mången meningslösa "veckans äventyr" nu istället bjuds på längre ark - en karaktärs val i det ena avsnittet innebär inte alltid att det blir status quo i det nästa. Det verkar som om den kontinuitet som rådde i systerserien Deep Space Nine faktiskt lyckats smitta av sig. Serien har helt enkelt blivit mycket, mycket tätare.

Och även om det är sorgligt att det skulle ta två hela år för serien att hitta sin själ, så är det desto mer glädjande när den faktiskt gör det. Denna tredje säsong av franchisens fjärde serie (femte om man räknar The Animated Series, som Paramount dock inte räknar in i Trek-canonen) innehåller flera riktigt tunga och välskrivna avsnitt, såsom Remember, Distant Origin, Real Life, som uppvisar science-fictiongenrens stora fördel när man vill måla på en större duk, samtidigt som man vill gestalta svåra frågor; så vitt skilda frågor som mänsklighetens ursprung och ett samhälles psykologi under en etnisk utrensning, hade varit omöjligt att göra i en vanlig drama-serie. Samtidigt erbjuder denna säsong ett av de mest spektakulära avsnitten någonsin, då vi får återse legendariska Trek-ikonen George Takei i sin paradroll som Captain Sulu i det smart författade och mycket imponerande producerade avsnittet Flashback. Det är en speciell känsla att se Takei sitta på bryggan på U.S.S. Excelsior, i direkta fortsättningsscener från långfilmen Star Trek VI: The Undiscovered Country, och bidra till att fördjupa franchisens bakgrundshistoria.

Vidare inleds och avslutas säsongen med ett BANG: i Basics, Part II får vi upplösningen av hur besättningen klarar att överleva på en öde planet, och hur Voyages återtas; i det två delade Future´s End bjuds vi på en renodlad tidsreseberättelse då Janeway och de andra tar sig tillbaka till Los Angeles i vår tid, och i slutet av säsongen introduceras vi i Scorpion, Part 1, så äntligen till det som kommer att bli seriens huvudfiende under de kommande fyra säsongerna: borgerna. Dessutom möter vi de helt nya Species 8472, som, kommer det visa sig, tvingar Janeway att fatta ett par minst sagt svårsmälta beslut.

Fortfarande är seriens mest helgjutna och välspelade karaktär The Doctor i Robert Picardos gestaltning; men även Tim Russ som Tuvok övertygar en starkt.

Star Trek: Voyager har helt plötsligt blivit riktigt, riktigt bra - och detta är faktiskt en av de fem allra bästa säsongerna av Star Trek-sagan någonsin.

Och extramaterialet är som alltid omfattande - även om man nog skulle viljat ha lite ärligare omdömen från seriens skådespelare om serien, i efterhand.