I över trettio års tid har skribenter och fans försökt hitta en förklaring till varför Star Trek blivit det populärkulturella fenomen som, trots elaka tungors ryktesspridning om en hög nördfaktor, det faktiskt blivit. Teorier om skaparen Gene Roddenberrys ursprungliga tanke om en framtida utopi, en värld där besättningarnas sammanhållning var en trygghet i tider då den traditionella kärnfamiljen var på väg att spricka, eller den mänskliga grundinstinkten om att vilja veta vad som finns bakom horisonten och vår upptäckarlusta, har blandats med dess inte alltid övertydliga allegorier och dess starka liberala patos. Men det är kanske så enkelt som Mark A. Altman och Edward Gross skriver i boken Trek Navigator: Star Trek underhåller oss.

Så för att tillhöra en franchise som spänner över sex TV-serier (det finns en animerad TV-serie som baserar sig på den första serien men som Paramount inte anser vara en del av franchisens händelseuniversum vilket är märkligt då Roddenberry även skapade den) och tio långfilmer, är det överraskande att se hur bra man med den fjärde serien Star Trek: Voyager fortfarande lyckas att berätta spännande och intressanta historier inom en franchise där alla spelregler och definitioner redan är satta. För trots att den tredje serien Star Trek: Deep Space Nine fortfarande är den bästa då det gäller karaktärsutveckling, manus och produktion, återfinns Voyager inte långt bakom.

Star Trek har alltid varit banbrytande, inte endast med sina historier, utan även sina budskap och faktiska produktionsbeslut. Den första TV-visade kyssen mellan en vit och svart människa ägde rum i den första serien; då Avery Brooks fick huvudrollen som Kapten Benjamin Sisko i DS9 var det den första svarta skådespelaren som fått en så framträdande huvudroll i en amerikansk TV-serie någonsin. Och i den andan faller valet av en kvinnlig skådespelare i kaptensstolen tungt – det var ett budskap inte bara till den amerikanska TV-industrin, utan även till världen: det krävs inte en väntan på en framtid för att kvinnor skall nå den högsta positionen och vara trovärdig.

Året är 2371. Federationens rymdskepp U.S.S. Voyager under befäl av Kommendörkapten Kathryn Janeway för sitt skepp in i ett område av Alfa-kvadranten känt som the Badlands, i sökande efter sin försvunna säkerhetsofficer Tuvok som sedan en tid tillbaka arbetat under täckmantel i frihetskämpargruppen Maquis. Och då man plötsligt träffas av en massiv chockvåg som trots intensiva försök att frånkomma, omsluter skeppet och bringar medvetslöshet till hela besättningen, vaknar man upp till ett skrämmande faktum – Voyager har förflyttats över 70.000 ljusår till andra sidan galaxen, till den okända och tidigare obesökta Delta-kvadranten. Ditförd av en mäktig rymdvarelse, måste Janeway påbörja kampen för överlevnad – och resan hem som även med högsta warpfart kommer att ta dem över 70 år att nå Federationens utkanter.

Seriens första avsnitt Caretaker är faktiskt bättre än vad jag minns; jag vet inte om det är för att serien i sig inte är så gammal, men känslan av att serien åldrats väl och kommer fortsätta göra så är påtaglig. Slutstridsscenen i rymden är fantastisk och matchas stilistiskt endast av Enterprises första avsnitt Broken Bow och DS9:s avslutande avsnitt. Bäst är Kate Mulgrew som Janeway och Robert Picardo som the Doctor medan Garret Wang som Fänrik Kim och Robert Beltran som Chakotay är hopplösa; helt utan karaktär och inlevelseförmåga.

De individuella scenerna efter det att besättningen insett att de är fast på andra sidan av den kända rymden, är starka och man lider med Janeway när hon i ett förtroligt samtal med Tuvok (Tim Russ) säger: ”De är en fin besättning, och jag måste få hem dom”. Mulgrews gestalning är överhuvudtaget fläckfri – någonting som troligen till stor del kan tillskrivas en av seriens tre skapare, Jeri Taylor, den första (och fortfarande enda) kvinnan som varit med om att skapa en av Trek-serierna. Men seriens exekutiva producent Rick Berman begick ett av sina största professionella misstag, om inte det största, någonsin då han 1) lät Alicia Coppolas karaktär Löjtnant Stadi endast vara en birollskaraktär och 2) att man lät hennes karaktär dö. Med hennes utstrålning och talang (som hon senare kom att visa i aktiemäklardramat Bull) skulle första säsongen vara lika bra som den fjärde och de efterföljande säsongerna senare skulle bli.

Seriens efterföljande fjorton avsnitt (en kortare första säsong än de sedvanliga 26 avsnitten) håller generellt sett en hög kvalitet: andra avsnittet Parallax är, trots en hög frekvens av teknobabbel, ett av franchisens bästa ”rymdstörnings”-avsnitt; Time and again är ett solitt tidsreseavsnitt och det fjärde avsnittet Phage visar sig efter många om och men vara en av de tio mest moraliskt skakande avsnitten någonsin. Det är först i femte avsnittet The cloud som serien säckar ihop och använder ett gammalt beprövat grepp som de amerikanska indianernas ”själsdjur” som dramaturgisk effekt. Sjätte avsnittet Eye of the needle återanknyter till det etablerade Trek-universat på ett mysigt vis och visar sig vara ett oväntat sorgligt avsnitt; sjunde Ex post facto bör endast betraktas som en parantes och åttonde avsnittet Emanations visar åter på Treks starka sida som ifrågasättande kraft då frågan om livet efter döden tas upp och genomlyses. Nionde Prime factors återankyter till hoppet om att återvända till sin egen del av rymden och tionde State of flux ett intressant avsnitt med flera vändningar. I Heroes and demons besöker vi för första gången (och tyvärr inte den sista...) under Voyager-seriens gång det berömde holodecket, tråkigt nog i en färglös och allt för bekant historia. Tolfte Cathexis är ett mellanavsnitt med tråkiga Chakotay; Faces en viktig katalysator för karaktärsutveckling och fjortonde avsnittet Jetrel ger oss en fantastisk allegori om biologiska vapen och en man som vägrar ta ansvar för sitt brott som massmördare. Säsongen avslutas med ett överraskande lamt avsnitt i Learning curve om Starfleets utbildningsregler.

Som unikt extramaterial på DVD-boxens Region 2-utgåva finner vi även två avsnitt från den originella serien; Arena och City on the edge of forever. Det är givetvis en marknadsföringsstrategi inför Paramounts lansering av den första serien senare i höst, men som två av den första seriens bästa avsnitt, är det en förlåtande faktor. Övrigt extramaterial inkluderar en spännande (och skrämmande) titt på den Janeway som hade kunnat bli; i The First Captain: Bujold visas inspelade scener av den kanadensiska skådespelerskan Geneviève Bujold som först valdes ut att spela Janeway men som redan endast efter ett par dagar sparkades. Dokumentären Braving The Unknown visar oss tankarna som seriens skapare hade bakom den nya serien; Voyager Time Capsule: Kathryn Janeway ger oss en titt på Voyagers kapten; Cast Reflections en blandad syn från de inblandade; On Location With the Kazons en i stort sett meningslös bakom kulisserna-featurette; Red Alert: Visual Affects Season One ett avslöjande titthål och Real Science With Andre Bormanis en titt på hur man använder dagens vetenskap för att berätta morgondagens äventyr. Ytterligare två specialfilmer ger oss en titt på produktionen bakom Trek: Launching Voyager On The Web samt STAR TREK: THE EXPERIENCE om upplevelsecentrat i Las Vegas. Sammantaget en imponerande samling extramaterial, för en mycket imponerande första säsong.

Och utan att avslöja huruvida de någonsin når Federationen igen, kan dock sägas att de kommande sex säsongerna av serien kommer vara minst sagt lika intressanta, och, som Altman och Gross säger: högst underhållande.