Gene Roddenberry insåg under 1980-talet att han inte skulle kunna undkomma det som var hans professionalla livsarv: Star Trek. Med framgångarna han och den ursprungliga serien upplevt i repris-rundorna under hela 1970-talet, och de senare biofilmerna, där Star Trek II: The Wrath of Khan kom att bli den mest framgångsrika under 1980-talet, fanns där ett allmänt behov från publiken, och ett specifikt krav från Paramount, att Star Trek skulle återvända till det som var dess vagga - televisionen. Problemet var dock uppenbart - det skulle bli allt för dyrt att engagera de ursprungliga stjärnorna för en comeback-serie. Frågan var dessutom om de överhuvudtaget skulle vara intresserade. Lösningen blev en slags spin-off serie, och 1987 såg Star Trek: The next generation dagens ljus.

Det var ett för den tiden vågat koncept. Att gå från en självrättfärdigande kvinnotjusare i William Shatners ikoniska porträttering av Captain James T. Kirk i vad som i essensen var en cowboy i rymden med glimten i ögat, och som samtidigt var kvintessensen av en amerikansk förgfrundshjälte, till Patrick Stewarts brittiska, Shakespearianska karaktärsskådespelerare (Roddenberrys första reaktion var att en skallig kapten var en ren och skär omöjlighet!) med en, låt oss vara helt ärliga, helt annan rang i sin proffession än Shatner, var modigt. Samtidigt var man noga med att behålla vissa grundläggande element: skeppet hette fortfarande U.S.S. Enterprise NCC-1701, med det lilla tillägget av ett "D" i registreringsnumret istället för Kirks "A"; Spocks ständiga ifrågasättande av människans natur kom i den nya serien att representeras av Brent Spiner som med sin android Data söker efter mänsklighetens essens, och warpfart och beamings var fortfarande med. Men Roddenberry var också noga med att markera skillnaden mellan den nya serien och den första: en av Picards närmaste officerare är klingonsk, till skillnad från Kirks era ca. 70 år tidigare, då Federationen och klingonerna låg i bitter konflikt. Borta är även de sexistiska kort-kort kjolarna som kvinnorna bar på (Marina Sirtis tighta uniform är dock en annan femma...)

Den första säsongen är nu återutgiven av Paramount i en billigare edition, men med samma bonusmaterial och nu i en slimmad papp-utgåva. Priset är mer än hälften så billigt, men innehållet är lika underhållande. Det är tydligt att denna första säsong arbetar hårt för att finna sin egen röst. Sin franchise-vana trogen, så tar det faktiskt till andra hälften av andra säsongen, men inte riktigt ordentligt förrän seriens tredje säsong, som den finner sin egen röst. De avsnitt som erbjuds oss är ett testamente över sin tidsålder; inte ens 2300-talet kan undgå att vara färgad av det 80-tal som serien producerats i. Just denna första säsong har tyvärr åldrats dåligt, mest tack vare sina kostymer och frisyrer, men även det faktiska bildspråket. Men mest märkbart är dess oförmåga att skaka av sig avsnittsformatet från den ursprungliga Trek-serien. Vissa avsnitt hade tematiskt och innehållsmässigt lika väl ha kunnat vara ett Kirk, Spock och McCoy-äventyr. Samtidigt är detta starten på en sju år lång, storartad dramaserie.

Pilotavsnittet "Encounter at Farpoint" introducerar oss till denna nya värld: Captain Jean-Luc Picard vänjer sig fortfarande vid sitt nya skepp, Enterprise. Samtidigt anländer flera nya nyckelpersoner, samtliga handplockade av Picard till hans befälsgrupp. Jonathan Frakes som unge Commander Wiliam T. Riker är flera kilo lättare här (och dessutom utan sitt karaktäristiska skägg) än vad han kommer ståta med under kommande säsonger, men han bär onekligen upp Rikers tyngd på ett imponerande vis. Då Enterprise är på väg för att förhandla med den mystiska Farpoint-stationen, möts de av den gudlike varelsen Q, som helt sonika sätter hela mänskligheten inför rätta med motiveringen att man inte är redo för galaktisk rymdfart. John de Lancie som Q etablerar redan från starten en av franchisens mest älskvärda skurkroller, och för med sig en humor som endast annars representeras av Data.

Tyvärr följer inte nästföljande avsnitt "The Naked Now" upp den solida grunden som lades i pilotavsnittet. Mall-avsnittet med ett främmande virus som släpps fri ombord på skeppet är en premiss vi redan sett mycket av i den originella serien, och onekligen kommer få en handfull av i de kommande. "Code of Honour" är det mest rasistiska Trek-avsnittet någonsin, medan "The Last Outpost" även det är ett klassiskt "gudomlig varelse testar besättningen"-asvnitt. Det är först i "Where No One Has Gone Before" som vi får en ordentlig glimt av The Next Generations potential, då Enterprise bevistas av en dimensions-resare, som för in Enterprise i en avlägsen del av vårt universum. Wil Wheaton får i sin Wesley Crusher en chans att visa att han inte bara är en irriterande hobby-besserwisser.

"Lonely Among Us" är ett hyffsat spännande mordmysterium blandat med förändrade personligheter, medan vi i "Justice" får oss servade ett klassiskt etiskt dilemma. "The Battle" visar oss en glimt av Picards förflutna då en Ferengisk kapten återvänder med det som troddes vara Picards försvunna förra stjärnskepp: U.S.S. Stargazer. Men det visar sig finnas en baktanke med återlämnandet... Q återvänder redan i det nionde avsnittet, där han i "Hide and Q" erbjuder Riker möjligheten att få en Q´s krafter. Men med mäktiga krafter kommer även ett stort ansvar.

I avsnittet "Haven" möter vi för första gången Deanna Trois mor Lwaxana Troi, spelad av Roddenberrys fru Majel Barret Roddenberry (hon gör även rösten till Enterprises dator). Vart hon än anländer skapas kaos. Elfte avsnittet "The Big Goodbye" är det första holodeck-centrerade avsnittet, då Picard fastnar mitt i ett av sina holoäventyr som utspelar sig i 1940-talets San Fransisco. Ett visserligen roligt avsnitt, men som sätter trenden för flera avsnitt med samma premisser. "Datalore" presenterar lite av Datas bakgrund då besättningen upptäcker Datas bror Lore, som är en kopia av honom själv. Men allt är onekligen inte som det ser ut att vara. Brent Spiner uppvisar sin fulla talang i ett mycket bra avsnitt, en klassisk Kain och Abel-historia. "Angel One" ger oss ännu ett exempel på science-ficton som en allegorisk nödvändighet, då en värld som leds av kvinnor förtrycker sina män. Övertydligt? Måhända. Bra dramaturgi? Onekligen.

"11001001" är ett klassiskt "utomjordingar-tar-över-skeppet" avsnitt, medan "Too Short a Season" är en av den första säsongens mest spännande och karaktärsbetonade avsnitt, där gästskådespelaren Clayton Rohner och hans karaktär Admiral Jameson får större utrymme än seriens egna skådespelare. Ett vågat grepp vars historia visar sig vara mödan värd. "When the Bough Breaks" är ett barncentrerat avsnitt, där Enterprises barn kidnappas av en civilisation som förlorat sina möjligheter att få egna barn. Ett tankeväckande etiskt avsnitt. "Home Soil" är ett klassiskt "missförstådd-livsform"-avsnitt, men som ändock visar sig vara någorlunda spännande. "Coming of Age" sätter både Picards och Wesleys förnuft på spets då de båda prövas på olika sätt; Picard då hans ledaregenskaper skall utvärderas, och Wesley då han ansöker till Starfleet Academy. "Heart of Glory" är det första klingon-centrerade avsnittet, och är början på en fördjupning av den klingonska kulturen som The next generation kommer att underta sig under de kommande säsongerna. "The Arsenal of Freedom" är ett föga spännande mellan-avsnitt, medan "Symbiosis" åter visar oss hur stark Star Trek kan vara när det ger oss klassiska moralpjäser. Två olika raser strider mot varandra över en drog som den ena använt sig av för att förslava den andra i århundraden, med försvar att den håller en dödlig sjukdom stången. Men är det verkligen sanningen? I det 22:a avsnittet "Skin of Evil" möter en av Enterprises viktigaste besättningsmedlemmar sin slutliga död, på ett sätt som är otillfredsställande och som fortfarande anses vara ett av seriens stora misstag, men som likaledes kommer få stora konsekvenser. I "We´ll Always Have Paris" möter Picard en gammal kärlek, samtidigt som han sätts i en situation där han måste rädda hennes nuvarande make. "Conspiracy" för oss till Jorden, där Picard utreder en möjlig konspiration i den absoluta toppsfären av Starfleet. I säsongens sista avsnitt, "The Neutral Zone", stöter Enterprise på ett gammalt Jord-skepp, som innehåller förfrusna människor från 1900-talet. De väcks till liv, för att möta en väldigt annorlunda värld än den de somnade in ifrån...

Star Trek: The next generations första säsong är klassisk. Den förtjänar att köpas och ses, men är samtidigt endast en försmak om vad som komma skall. Men vilken smak!